»Det är långt till jul«, sade sjuksköterskan på demensboendet när jag berättade att jag och mina barn skulle hälsa på mamma i jul. »Skall ni träffa henne medan det fortfarande går att få kontakt är det nog nu som gäller.« Mamma hade varit sjuk och slutat äta. De fick bara i henne teskedar med kräm och hennes krafter försvann snabbt.

Jag visste att hon var arg på mig. Jag ville lyssna på henne, ta emot hennes ilska, be om ursäkt och reparera. Men jag lyckades inte. Trots att jag var beredd på hennes ilska kände jag mig attackerad. Innan jag hunnit tänka hade jag attackerat tillbaka. Lagt på luren. Ringt upp igen och omväxlande anklagat henne och mig själv. Avvisat och samtidigt försökt få kontakt. Drunknat i ilska och självhat.

Vem kan älska någon som beter sig så?

När jag var barn tog jag hand om mina föräldrar så att de inte skulle förgöra varandra. För om de gjorde det, vem skulle då ta hand om mig?

En av mina styrkor är att jag för det mesta ser saker ur flera perspektiv samtidigt och alltid är beredd att omvärdera och skifta perspektiv. Vad som helst kan när som helst visa sig vara något annat än det jag tror att det är, brukar jag påminna mig själv. För mig är det en dygd att kunna omvärdera, ändra sig och erkänna att man hade fel. Det kan vara skamfyllt eftersom insikten att jag tidigare handlat fel kan följa med ett perspektivskifte – men jag har aldrig någon prestige investerad i att ha rätt.

I sin bok om emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS) berättar Jerold Kreisman om en av sina patienter, kallad Julie. Det var en ung kvinna som blev hänvisad till honom av en kollega. Han beskriver en karaktäristisk problembild med relationer som avlöser varandra, svårigheter med separationer och en upplevelse av hopplöshet och ensamhet. Hon kunde få raseriutbrott på sina nära och kära, något som Kreisman hade svårt att föreställa sig »eftersom hon var så tillbakadragen på min mottagning«. De träffades två gånger per vecka, men hon blev likväl sämre. Hon sov inte, åt inte, tappade vikt och kunde inte koncentrera sig på skolarbetet. När hon till slut fick suicidtankar förordade Kreisman att hon skulle bli inlagd, vilket hon motvilligt accepterade.

Ett stycke jag läste i Jerold Kreismans bok har följt med mig i flera dagar:

When a child is abused, they invariably blame themselves because (consciously or subconsciously) that is the best of the available alternatives. If they blame the adult, they will be terrified by their dependency on incompetents who are unable to take care of them. If they blame no one, pain becomes random and unpredictable and thus even more frightening because they have no hope of controlling it. Blaming themselves makes the abuse easier to understand and therefore possible to control – they can feel that they somehow cause the abuse and so will be able to find a way to end it, or they will give up and accept that they are »bad«. (Kreisman & Straus, 2021, 152)

Tog en promenad in till stan i regnet. Gick förbi alla restauranger och uteserveringar. Det var inte så många ute. Det kändes mysigt att gå där under paraplyet och titta på allt. Efter ett tag slog det mig att jag kände något jag inte känt på länge.

Det är första gången jag gråter över den händelsen. Första gången jag känner sorg.

Jag tror det är friskt.

När mina föräldrar bråkade – och det var rätt ofta – brukade jag vara på mitt rum. Ofta byggde jag Lego. En stor del av min barndom ägnades åt Lego. Jag lämnade dörren öppen så att jag skulle kunna höra vad som hände på nedervåningen där mina föräldrar bråkade. Jag lyssnade sällan på vad de sade. Det var hur det sade det som spelade roll.

Just hemkommen från ett besök i Sillviken hos Jenny och Martina. När jag skulle hitta dit öppnade jag Locus Maps, för jag visste att jag hade lagt till deras stuga som en POI (»point of interest«). Den hette »Jennys och Martinas jävla stuga«.

Jag har varit arg större delen av mitt liv. Så länge jag kan minnas har jag burit på en lättväckt ilska driven av skam och självhat. Ofta riktade den sig utåt, mot andra. Jag kunde få raseriutbrott för småsaker. När ilskan väcktes var den alltid oproportionelig och obegriplig, inte bara för omgivningen utan också för mig själv. De gånger jag efteråt skärskådade mitt eget agerande kunde jag inte förstå varför jag blivit så vansinnigt upprörd.

Jag fick SMS från min pappa idag.^[1] Eller kanske skall jag säga min före detta pappa? Det första var inte riktigt sammanhängande:

Det var en vacker februaridag. Jag promenerade längs strandpromenaden i Umeå när min mammas biståndshandläggare ringde. Han var besvärad och obekväm. Han hade fått in två orosanmälningar, dels från hemsjukvården, dels från sjukgymnasten. Han var mest bekymrad över anmälan från sjukgymnasten.

Igår började jag läsa en bok som var svår att läsa, för jag kände igen mig i nästan varenda mening. I hate you – don’t leave me, Jerold Kreismans bok om emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Den inleds med en fallbeskrivning som jag alltför väl kände igen mig i. Jag hann till sidan 13 innan jag brast i gråt.

I fredags hälsade jag på min mamma. Hon var glad, skrattade mycket och var helt osammanhängande. Hon kände igen sin syster – min moster – som också besökte henne, men jag tror inte hon kände igen mig hela tiden. Flera gånger berättade jag hur gamla mina barn var, att jag fyller 50 i år och att hon skulle fylla 81. Det var samma reaktion varje gång: »nä, är det sant?«

Sedan januari har jag läst filosofi på halvtid, men det håller inte längre. Vid det här laget har jag närmare 620 högskolepoäng, så det är inte så att jag behöver studierna. Jag hade en tanke om att jag skulle kunna använda filosofin för att så småningom läsa till tvåämneslärare i psykologi och filosofi, men jag kommer aldrig har råd att läsa kompletterande pedagogisk utbildning (KPU).

I dag ringde Arbetsförmedlingen upp. Arbetsförmedlaren jag pratade med var väldigt hjälpsam och verkade närmast generad över att inte kunna erbjuda någon form av arbetsträning. Det är tydligen stopp på alla sådana insatser på grund av corona-pandemin. Och Stöd och matching förefaller inte vara vad jag behöver med tanke på att jag redan har två yrkesutbildningar och tio års erfarenhet av ytterligare ett yrke.

I dag fattade AEA beslutet att jag beviljas arbetslöshetsersättning. Efter att Försäkringskassan gett mig nobben är det åtminstone en lättnad att veta att jag kommer att klara mig ekonomiskt.

Rehabilitering får jag däremot ordna på egen hand.

Apropå Försäkringskassans avslag på min ansökan om sjukpenning och deras hänvisning till att mina synpunkter inte tillfört någon ny medicinsk information, frågade jag Niklas Altermark, forskare i statsvetenskap vid Lunds universitet, och Andreas Pettersson, lektor i offentlig rätt vid Södertörns högskola, om det verkligen är ett rimligt arbetssätt.