Svar till Försäkringskassan
Häromdagen fick jag förhandsbesked om att Försäkringskassan avser avslå min ansökan om sjukpenning med absurda och ohederliga argument. I dag skickade jag följande svar till berörd handläggare.
Jag anser att Försäkringskassans bedömning av givna underlag är bristfällig och i strid med gällande lagstiftning.
Min första invändning gäller bedömningen att min »arbetsförmåga inte är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom i ett arbete utan högre krav på koncentration och intellektuellt krävande uppgifter samt där du inte behöver planera och organisera och där du kan göra en sak i taget«. Detta resonemang har två felaktigheter.
Enligt vägledande dom i Högsta förvaltningsdomstolen skall normalt förekommande arbete »röra sig om vanliga arbeten som den försäkrade trots sin sjukdom kan utföra med ringa eller inga krav på anpassning med hänsyn till hans eller hennes medicinska besvär« (HFD 2018 ref. 51). Det skall alltså vara ett arbete som finns och går att söka, inte en konstruktion som teoretiskt sett kan finnas någonstans på den svenska arbetsmarknaden. Ett arbete som inte ställer krav på (1) koncentration, (2) tankeverksamhet, (3) planering och organisation är inte ett sådant arbete, utan ett anpassat arbete. Även så kallade enkla arbeten som lokalvårdare, undersköterska, parkarbetare, administratör, restaurangbiträde och så vidare ställer krav på koncentration, planering och organisation.
Av de medicinska underlagen framgår också att jag har svårigheter att »företa enstaka uppgifter«, »konversera« och »ha kontakt med okända personer«, något som Försäkringskassan också noterar i sin egen bedömning. Detta väljer Försäkringskassan att utelämna i sin bedömning av min arbetsförmåga gentemot »normalt förekommande arbete«. På vilka grunder Försäkringskassan bedömer att dessa uppgifter inte är relevanta, medan uppgifterna om koncentration, tankeverksamhet och planering/organisation är det, framgår inte, utan framstår som godtyckligt. Ett arbete som också tar hänsyn till att jag inte kan företa enstaka uppgifter, konversera eller ha kontakt med okända personer är utan tvekan ett arbete med omfattande anpassningar som normalt inte existerar på den svenska arbetsmarknaden.
Bedömningen att jag, trots de begränsningar som tydligt framgår av de medicinska underlagen, ändå skulle kunna arbeta i ett normalt förekommande arbete är således i strid med gällande lagstiftning.
Min andra invändning rör påståendet att jag »har en ansträngd situation privat«, men att Försäkringskassan »inte [kan] ta hänsyn till detta vid bedömning av rätten till sjukpenning«. Jag har inte ansökt om sjukpenning för att jag har en ansträngd livssituation privat, utan för att jag inte kan arbeta på grund av utmattningssyndrom. Mitt utmattningssyndrom medför vissa funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar som omöjliggör ett fungerande i ett normalt förekommande arbete utan anpassning. Dessa funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar är väl beskrivna i de medicinska underlagen. Min ansträngda livssituation är förvisso en bidragande orsak till utmattningssyndromet, men detta ligger utanför DFA-kedjan och därmed också utanför det som Försäkringskassan skall bedöma. Om jag hade råkat kapa av mig ett ben med motorsågen medan jag röjde i skogen på min fritid, skulle Försäkringskassan så avslå min ansökan om sjukpenning för att orsaken till skadan inte var arbetsrelaterad? Försäkringskassan skall bedöma om nedsatt funktionsförmåga till följd av en diagnos är av sådan art att det berättigar sjukpenning. Vilka orsaker som ligger bakom diagnosen är irrelevant.
Försäkringskassan kommer ändå att avslå min ansökan om sjukpenning – men jag vill ändå markera att deras sätt att resonera är både ohederligt och fjärran lagstiftarens intentioner (se Altermark, 2020).
Tillägg 11 november 2020: Detta svar mejlade jag till handläggaren på Försäkringskassan. Jag blev tvungen att hänvisa till Tryckfrihetsförordningen och Förvaltningslagen innan handläggaren gick med på att ta emot det via mejl.
Referenser
Altermark, N. (2020). Avslagsmaskinen: byråkrati och avhumanisering i svensk sjukförsäkring. Stockholm: Verbal.