Idag blev det äntligen av. Jag har funderat på vasektomi – manlig sterilisering – i flera år. Jag påbörjade till och med processen för 4–5 år sedan, men kom av mig när det visade sig att det kostade åtskilliga tusen kronor i Region Västerbotten. I Stockholm gäller vanlig patientavgift. Tack vare vårdvalet kunde jag genomföra ingreppet i Stockholm i stället för Umeå. Varför regionerna gjort på det sättet är mig obegripligt. Kanske tänker Region Västerbotten att manlig sterilisering inte är någonting de skall hålla på med. Det får andra regioner ta.

I går gick jag i Stockholm Pride. Det var första gången jag var med i Stockholm. Charlotta och jag anslöt till Stolta föräldrar, föräldrar och andra vuxna närstående till HBTQI-personer. Paraden kantades av människor som jublade och applåderade. En del grät. »Stolta föräldrar får alltid mest jubel«, sade Charlotta. Jag blev förvånad och förstod inte rikigt varför.

Min mamma brukade ringa mig någon gång i veckan. »Hur har du det?« frågade hon. Jag hann oftast bara en eller två meningar innan hon tog över. Hon trodde sig alltid veta precis vad jag pratade om och förklarade för mig varför jag kände som jag gjorde och varför jag handlat som jag gjort. Och förresten hade hon själv varit med om exakt samma sak, så hon passade på att berätta om det också.

En gammal bild tagen med min pocketkamera. Jag har daterat filmrullen till 1982. Om det stämmer, är jag nio år gammal och går ut tredje klass. Det borde varit skolavslutning i Holmestads kyrka vilket stämmer med miljöerna på bilden.

Det är min lågstadielärare, Birgitta Andersson, som håller mig om axlarna. Jag tyckte om henne och hon tyckte om mig. Jag tror hon tyckte om alla sina elever. Hon var bestämd och kärleksfull. Vi bad bordsbön före och efter maten.

Den blå jackan med rutigt innerfoder minns jag än idag. Jag tyckte om den.

Det som slår mig idag är att jag ser så tafatt ut på bilden. Vilsen. Förlägen. Pillar med mina händer. Jag minns att jag kände mig vilsen, men syntes det så tydligt?

Vad blev det av den nioårige, vilsna pojken?

När jag lade mig efter att ha skrivit texten om monstret häromdagen var jag som bedövad. Något rörde sig bakom en tunn vägg av papper, men jag ville inte veta av det. Jag lyckades somna från det, men efter bara någon timme vaknade jag igen, full av ångest.