I morse vaknade jag upprörd. Det har varit några jobbiga dagar och jag ville bort från Charlotta, ja, jag ville bort från alla människor över huvud taget. Jag ville vara ifred. Eller rättare, en del av mig vill vara ifred och vila från alla människor. Vi hade ett jobbigt samtal vid frukosten där jag sade att jag nog behövde en paus. Men som vanligt vaknade en annan del av mig då, en del som vill kontakt till varje pris och är rädd att bli övergiven. Och så ville jag inte alls åka hem till Umeå, jag ville vara kvar hos Charlotta. Det i sin tur väckte den tredje, alltför välbekanta delen av mig som är så trött på att jag är klängig och avvisande och hopplös.

I dag tog Cleo studenten. Det var en rörd och stirrig Cleo som sprang ut från Midgårdsskolan.

Grannpojken Peter var ute och körde med sin tramptraktor. Den var blå och gjord av plast. Han trampade upp och ned längs gatan. Så svängde han och körde rakt in i kantstenen vid häcken vid vårt hus. Framhjulen lossnade och traktorn gick sönder. Jag tyckte det var ganska dumt gjort. Kunde han inte ha räknat ut att det skulle hända?

»Det är långt till jul«, sade sjuksköterskan på demensboendet när jag berättade att jag och mina barn skulle hälsa på mamma i jul. »Skall ni träffa henne medan det fortfarande går att få kontakt är det nog nu som gäller.« Mamma hade varit sjuk och slutat äta. De fick bara i henne teskedar med kräm och hennes krafter försvann snabbt.

Idag blev det äntligen av. Jag har funderat på vasektomi – manlig sterilisering – i flera år. Jag påbörjade till och med processen för 4–5 år sedan, men kom av mig när det visade sig att det kostade åtskilliga tusen kronor i Region Västerbotten. I Stockholm gäller vanlig patientavgift. Tack vare vårdvalet kunde jag genomföra ingreppet i Stockholm i stället för Umeå. Varför regionerna gjort på det sättet är mig obegripligt. Kanske tänker Region Västerbotten att manlig sterilisering inte är någonting de skall hålla på med. Det får andra regioner ta.

I går gick jag i Stockholm Pride. Det var första gången jag var med i Stockholm. Charlotta och jag anslöt till Stolta föräldrar, föräldrar och andra vuxna närstående till HBTQI-personer. Paraden kantades av människor som jublade och applåderade. En del grät. »Stolta föräldrar får alltid mest jubel«, sade Charlotta. Jag blev förvånad och förstod inte rikigt varför.