Midsommar har just passerat och jag sitter i skogarna utanför Valdemarsvik och försöker samla ihop mig. Våren har varit minst sagt intensiv. I fredags, på midsommardagen, gifte sig min syster Cecilia. Precis två veckor innan begravdes min andra syster Erika. Och vid båda tillfällena har jag behövt ha att göra med min pappa.

»Vad i hela friden hände?«

Det var vad jag skrev i min dagbok för exakt tre år sedan. Vad i hela friden hände?

Jag hade fått kontakt med Charlotta på Tinder några dagar innan. Jag var i Skövde med mina barn och hälsade på min moster. Charlotta tittade till ett hus åt någon bekant i Hornborga. Vi delade låtar med varandra. Sorgliga låtar. Så bjöd hon in mig på en kopp kaffe. Jag lånade min mosters bil och smet iväg. »Bara en timme«, sade jag, men det blev två timmar.

Det har gått ett tag sedan jag började reflektera kring orden medkänsla, empati och sympati. De första två texterna handlade om etymologi och lite om begreppens historia. Ordet empati var Titcheners översättning av det tyska ordet einfühlung som på svenska skulle bli inlevelseförmåga, hur vi i den estetiska upplevelsen lever oss in i de fenomen vi varseblir och så att säga projicerar oss själva på dem.

Jag gick i första klass. Ibland använde mina kompisar ordet »fitta«. Jag förstod på deras sätt att säga det att ordet var spännande, kittlande och lite förbjudet att använda. Men jag visste inte vad det betydde och jag vågade inte fråga. Man vill ju inte verka dum.

I mitt första inlägg försökte jag få klarhet i begreppen medkänsla, empati och sympati genom att se till deras etymologi, men jag insåg snabbt det jag egentligen så väl vet: för att förstå ett ord måste man se till hur det används och har använts genom historien. Där var professor Rae Greiners artikel (2012) hjälpsam.

Vad är egentligen medkänsla? Är det samma sak som det engelska compassion? Vad är skillnaden mot empati? Och vad betyder sympati? De flesta verkar vara överens om att de skiljer sig åt men att de ändå är besläktade.