Ett bröllop och en begravning

Midsommar har just passerat och jag sitter i skogarna utanför Valdemarsvik och försöker samla ihop mig. Våren har varit minst sagt intensiv. I fredags, på midsommardagen, gifte sig min syster Cecilia. Precis två veckor innan begravdes min andra syster Erika. Och vid båda tillfällena har jag behövt ha att göra med min pappa.

Förlusten av Erika är min största förlust hittills. Hon var min viktigaste person i vuxen ålder. Jag kan inte minnas att vi någonsin haft någon större konflikt eller ens varit osams, men det var framför allt efter min skilsmässa för tio år sedan som vår relation blev riktigt nära.

Så många gånger som jag besökte henne på hästgården i Kode. Hon bjöd på mat, vi delade en flaska vin och pratade hela kvällen. Framför allt om vår barndom och vår relation till våra föräldrar. Hon var fem år äldre än jag och mindes saker som jag själv inte kunde minnas för jag var för liten eller inte ens född. Tack vare henne fick jag bättre förståelse för vem jag var och varifrån jag kom.

Hon bar delar av berättelsen om mig. När hon insjuknade i Alzheimers och hennes berättelser gradvis försvann, förlorade jag inte bara henne, utan också en del av mig själv.

Det var den 11 april. Charlotta och jag satt och åt frukost när jag fick ett textmeddelande från min systerdotter. »Mamma har somnat in idag.« Jag flög upp från stolen. Charlotta undrade vad som hände. Jag visade henne meddelandet på telefonen. »Oj«, sade hon. »Oj.«

»Jag skulle ha varit där!« sade jag. Min första tanke var att jag svikit henne. Att jag borde ha besökt henne fler gånger. Varit hos henne. Personalen hade hört av sig och sagt att hon var dålig, men ingen av oss anhöriga förstod nog hur dålig hon var.Hon var ju så ung. Hon blev bara 59.

Begravningen blev fin, men jag gruvade mig oerhört inför den. Inte för att jag skulle ta farväl av min syster, utan för att jag skulle behöva möta min pappa. Jag gruvade mig för att han skulle säga något lögnaktigt om hur fin deras relation var. Då hade jag behövt försvara henne. För de hade inte en bra relation. Precis som han farit ut mot mig och bett mig brinna och kallat mig mördare hade han farit ut mot henne, fördömt henne och bett henne brinna. Han har uppenbara problem att kontrollera sig när han blir arg.

Två veckor senare var det alltså min andra syster Cecilias bröllop. Det var lite av ett sagobröllop i Skara domkyrka. Återigen behövde jag ha min far i närheten. Han stapplade runt på kryckor och åkte färdtjänst, men det hindrade honom inte från att berätta hur förträfflig han var för alla som ville höra. Att han varit attackdykare och läkare och allt vad det nu var. Och han kunde inte låta bli att berätta för alla att när Cecilia gick i skolan hade hon vunnit ett skolmästerskap i 800 meter. Tack vare honom. På grund av rådet han gett henne. Cecilia replikerade snabbt att hon vann för att hon var den som ville vinna mest. »Ja, men det var ett bra råd« lyckades pappa få ur sig innan Cecilia gick vidare och lät nästa bröllopsgäst få ordet.

Nu är det förhoppningsvis färdigt med dysfunktionella familjesammankomster för en lång tid framöver.