Som om någon slagit mig i huvudet

Ibland beter jag mig som en jobbig unge när jag känner mig ledsen och hjälplös. Det är fullt förståeligt att andra blir irriterade då. Men jag reagerar ändå som om min mamma slagit mig i huvudet två gånger.
Läs mer

Skolavslutning 3:e klass

Min lågstadielärare Birgitta och jag, 1982.

En gammal bild tagen med min pocketkamera. Jag har daterat filmrullen till 1982. Om det stämmer, är jag nio år gammal och går ut tredje klass. Det borde varit skolavslutning i Holmestads kyrka vilket stämmer med miljöerna på bilden.

Det är min lågstadielärare, Birgitta Andersson, som håller mig om axlarna. Jag tyckte om henne och hon tyckte om mig. Jag tror hon tyckte om alla sina elever. Hon var bestämd och kärleksfull. Vi bad bordsbön före och efter maten.

Den blå jackan med rutigt innerfoder minns jag än idag. Jag tyckte om den.

Det som slår mig idag är att jag ser så tafatt ut på bilden. Vilsen. Förlägen. Pillar med mina händer. Jag minns att jag kände mig vilsen, men syntes det så tydligt?

Vad blev det av den nioårige, vilsna pojken?

Jasså, du trodde att du skulle kunna ta livet av dig?

Jag kom hem från skolan. Det måste ha varit när jag gick på högstadiet eller möjligen första året på gymnasiet. Mamma låg och sov. Jag störde henne inte. Jag antog att hon inte mådde bra. I stället gick jag ut i köket för att hitta något att äta.

Läs mer

Lugn, bara lugn

När mina föräldrar bråkade – och det var rätt ofta – brukade jag vara på mitt rum. Ofta byggde jag Lego. En stor del av min barndom ägnades åt Lego. Jag lämnade dörren öppen så att jag skulle kunna höra vad som hände på nedervåningen där mina föräldrar bråkade. Jag lyssnade sällan på vad de sade. Det var hur det sade det som spelade roll.

Läs mer

Jag vill inte vara arg längre, jag vill älska!

Jag har varit arg större delen av mitt liv. Så länge jag kan minnas har jag burit på en lättväckt ilska driven av skam och självhat. Ofta riktade den sig utåt, mot andra. Jag kunde få raseriutbrott för småsaker. När ilskan väcktes var den alltid oproportionelig och obegriplig, inte bara för omgivningen utan också för mig själv. De gånger jag efteråt skärskådade mitt eget agerande kunde jag inte förstå varför jag blivit så vansinnigt upprörd.

Läs mer

Självständig

Det var en vacker februaridag. Jag promenerade längs strandpromenaden i Umeå när min mammas biståndshandläggare ringde. Han var besvärad och obekväm. Han hade fått in två orosanmälningar, dels från hemsjukvården, dels från sjukgymnasten. Han var mest bekymrad över anmälan från sjukgymnasten.

Läs mer

Ett öde slagfält

Igår började jag läsa en bok som var svår att läsa, för jag kände igen mig i nästan varenda mening. I hate you – don’t leave me, Jerold Kreismans bok om emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Den inleds med en fallbeskrivning som jag alltför väl kände igen mig i. Jag hann till sidan 13 innan jag brast i gråt.

Läs mer

Mamma

I fredags hälsade jag på min mamma. Hon var glad, skrattade mycket och var helt osammanhängande. Hon kände igen sin syster – min moster – som också besökte henne, men jag tror inte hon kände igen mig hela tiden. Flera gånger berättade jag hur gamla mina barn var, att jag fyller 50 i år och att hon skulle fylla 81. Det var samma reaktion varje gång: »nä, är det sant?«

Mamma.

Läs mer

Zoégas

»Jag gillar inte Zoégas«, brukade min mamma säga varje gång hon kom på besök. »Jag hälsade på min kusin i Helsingborg en gång och hon bjöd på kaffe som var så starkt att det inte gick att dricka! Det var Zoégas. Men du, Stefan«, sade hon till mig, »du gör gott kaffe!«

»Det är Zoégas«, svarade jag varje gång.

»Va? Är det?« utbrast min mamma förvånat.

Varje gång.

XOR AX,AX

Det var strax efter millenieskiftet och jag arbetade som IT-konsult i Stockholm. Som för så många andra i branschen hade jag haft samma skrivbord men olika arbetsgivare: först Combitech Network, ett bolag ägt av Saab Aerospace som såldes till Computer Sciences Corporation (CSC), och sedan såldes den verksamhet jag för tillfället arbetade i – Secureguard – till norska Itegra.

Läs mer

Annandagsmelankoli

Det är Annandag jul och jag har farit runt på mellandagsrea och handlat kläder till barnen. En rundtur som väcker melankoli och minnen av svunnen gemenskap.

Läs mer

Vienna 648

På 1980-talet, långt innan Internet fanns, piratkopierade vi datorprogram och datorspel genom att dela 3½-tums disketter med varandra. En bunt disketter med program lämnades till en datorintresserad kompis i utbyte mot en annan bunt disketter med andra program. Den bunt disketter som min pappas läkarkollega Göran Grip en gång lämnade till mig för att jag skulle fylla dem med program (jag minns idag inte vad det kan ha varit) blev aldrig återlämnade. Det skaver fortfarande i mitt samvete, även om det rimligen borde vara preskriberat vid det här laget.

Läs mer

Skärpan i ett stämjärn

På min vänstra hand har jag ett ärr strax ovanför pekfingret. Det är – för att damma av en sliten gammal ordvits – följden av att ha arbetat »på egen hand«. I träslöjden på högstadiet skulle vi tillverka ett tråg i trä med hjälp av stämjärn, skölp och vad de där slöjdverktygen nu kallas. Jag arbetade med ett stämjärn i höger hand, kanske bände jag bort några små träflisor från trästycket, när träet plötsligt gav efter och handen med stämjärnet for i en båge ned mot min vänstra hand som jag höll längs med sidan av kroppen. Jag gissar att det inte är så man skall arbeta med stämjärn.

Läs mer