Jag visste att hon var arg på mig. Jag ville lyssna på henne, ta emot hennes ilska, be om ursäkt och reparera. Men jag lyckades inte. Trots att jag var beredd på hennes ilska kände jag mig attackerad. Innan jag hunnit tänka hade jag attackerat tillbaka. Lagt på luren. Ringt upp igen och omväxlande anklagat henne och mig själv. Avvisat och samtidigt försökt få kontakt. Drunknat i ilska och självhat.

Vem kan älska någon som beter sig så?

När jag var barn tog jag hand om mina föräldrar så att de inte skulle förgöra varandra. För om de gjorde det, vem skulle då ta hand om mig?

En av mina styrkor är att jag för det mesta ser saker ur flera perspektiv samtidigt och alltid är beredd att omvärdera och skifta perspektiv. Vad som helst kan när som helst visa sig vara något annat än det jag tror att det är, brukar jag påminna mig själv. För mig är det en dygd att kunna omvärdera, ändra sig och erkänna att man hade fel. Det kan vara skamfyllt eftersom insikten att jag tidigare handlat fel kan följa med ett perspektivskifte – men jag har aldrig någon prestige investerad i att ha rätt.

I sin bok om emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS) berättar Jerold Kreisman om en av sina patienter, kallad Julie. Det var en ung kvinna som blev hänvisad till honom av en kollega. Han beskriver en karaktäristisk problembild med relationer som avlöser varandra, svårigheter med separationer och en upplevelse av hopplöshet och ensamhet. Hon kunde få raseriutbrott på sina nära och kära, något som Kreisman hade svårt att föreställa sig »eftersom hon var så tillbakadragen på min mottagning«. De träffades två gånger per vecka, men hon blev likväl sämre. Hon sov inte, åt inte, tappade vikt och kunde inte koncentrera sig på skolarbetet. När hon till slut fick suicidtankar förordade Kreisman att hon skulle bli inlagd, vilket hon motvilligt accepterade.

Ett stycke jag läste i Jerold Kreismans bok har följt med mig i flera dagar:

When a child is abused, they invariably blame themselves because (consciously or subconsciously) that is the best of the available alternatives. If they blame the adult, they will be terrified by their dependency on incompetents who are unable to take care of them. If they blame no one, pain becomes random and unpredictable and thus even more frightening because they have no hope of controlling it. Blaming themselves makes the abuse easier to understand and therefore possible to control – they can feel that they somehow cause the abuse and so will be able to find a way to end it, or they will give up and accept that they are »bad«. (Kreisman & Straus, 2021, 152)

Jag har varit arg större delen av mitt liv. Så länge jag kan minnas har jag burit på en lättväckt ilska driven av skam och självhat. Ofta riktade den sig utåt, mot andra. Jag kunde få raseriutbrott för småsaker. När ilskan väcktes var den alltid oproportionelig och obegriplig, inte bara för omgivningen utan också för mig själv. De gånger jag efteråt skärskådade mitt eget agerande kunde jag inte förstå varför jag blivit så vansinnigt upprörd.

Igår började jag läsa en bok som var svår att läsa, för jag kände igen mig i nästan varenda mening. I hate you – don’t leave me, Jerold Kreismans bok om emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Den inleds med en fallbeskrivning som jag alltför väl kände igen mig i. Jag hann till sidan 13 innan jag brast i gråt.

»Du är som två personer«, har Rebecca sagt till mig flera gånger. »Du är en Stefan på dagen, men en helt annan på kvällen och på natten.«