Det var inte mitt fel

Ett stycke jag läste i Jerold Kreismans bok har följt med mig i flera dagar:

When a child is abused, they invariably blame themselves because (consciously or subconsciously) that is the best of the available alternatives. If they blame the adult, they will be terrified by their dependency on incompetents who are unable to take care of them. If they blame no one, pain becomes random and unpredictable and thus even more frightening because they have no hope of controlling it. Blaming themselves makes the abuse easier to understand and therefore possible to control – they can feel that they somehow cause the abuse and so will be able to find a way to end it, or they will give up and accept that they are »bad«. (Kreisman & Straus, 2021, 152)

Kirk Honda och Bob Goettle förde ett liknande resonemang i ett avsnitt av Psychology in Seattle som jag lyssnade på för kanske två år sedan. Barn som utsätts för olika former av misshandel, vanvård och omsorgsbrist lägger ofelbart skulden på sig själva. En självklarhet för mig som psykolog. Nu slår det mig att det också gäller mig själv.

När jag sade emot min pappa och gjorde anspråk på att få ha min egen berättelse och han som en följd av detta bad mig brinna i helvetet, var det just den förbannelsen som lyftes från mig. När den vuxna Stefan så tydligt fick se vad barnet Stefan varit utsatt för kunde ansvaret förläggas där det rätteligen hör hemma. Det var inte mitt fel. Det är inte mig det är fel på.

I stället för förakt och ilska känner jag medlidande med barnet Stefan. Jag klandrar inte längre mig själv. Det var inte mitt fel. Jag känner bara sorg.

Referenser

Honda, K. (2019, 19 april). Psychology in Seattle: Cohosts crying together [podcastavsnitt]. https://www.spreaker.com/user/10958640/cohosts-crying-together

Kreisman, J. J., & Straus, H. (2021). I hate you – don’t leave me (3:e utgåvan). Tarcher Perigree.