I går lyssnade jag på det brittiska progressiva rockbandet The Pineapple Thief på Nalen i Stockholm. Jag upptäckte bandet för ganska precis fyra år sedan, i samband med Genusforskarskolans vårinternat i Örnsköldsvik i mars 2015. Jag fastnade för kombinationen av progressiv rock och indiepop på albumet Magnolia, utgivet i september året innan. Magnolia och Your Wilderness (2016) har jag lyssnat på hur mycket som helst, inte minst för att jag spårar något slags släktskap mellan hur Bruce Soord kombinerar mönster och riff, ofta i udda taktarter, till minimalistiska och samtidigt väldigt vackra kompositioner. The Pineapple Thief har vuxit till ett av mina favoritband, trots det löjliga namnet. Även om de ofta jämförs med Porcupine Tree och jag måste medge att den musikaliska kvaliteten på Steven Wilsons produktioner och liveframträdanden är högre (såg Wilson live på Hove i Stockholm 2016), gillar jag Soords kompositioner mer. De är liksom outslitliga för mina öron.