Det var strax efter millenieskiftet och jag arbetade som IT-konsult i Stockholm. Som för så många andra i branschen hade jag haft samma skrivbord men olika arbetsgivare: först Combitech Network, ett bolag ägt av Saab Aerospace som såldes till Computer Sciences Corporation (CSC), och sedan såldes den verksamhet jag för tillfället arbetade i – Secureguard – till norska Itegra.

På söndagar förbereder jag veckan som kommer, planerar matsedel, tvättar och så vidare. Det brukar vara ganska stressade dagar; att planera och få en planering att fungera är en av mina svårigheter. Den här söndagen hade jag en hel del saker på min lista med saker att göra. På morgonen upptäckte jag att utvecklaren av HTMLy checkat in några ändringar på GitHub efter flera års inaktivitet. Eftersom jag själv gjort en förgrening av HTMLy med en hel del ändringar, blev jag eld och lågor och tänkte att nu, nu är det läge att skicka »pull requests« till den ursprungliga utvecklaren och se till att mina ändringar kommer med i huvudlinjen.

I förra veckan köpte jag en Raspberry Pi 4 och beställde en SSD-disk på 1 TB. Tanken är att jag skall flytta över mina bloggar till en egen server och ersätta Dropbox. Den här veckan – sportlovsveckan – har jag installerat Ubuntu Server 18.04 LTS, installerat Nextcloud, registrerat domänen bjork.blog och flyttat den här bloggen från ACC till min lilla server (som fått namnet Elodin efter karaktären i The Kingkiller Chronicle).

Jag har hackat lite mera PHP och fixat så att bilder får bildtexter. Det firar jag med en bild (och bildtext) på Oskar:

För den här bloggen använder jag HTMLy^[1], ett enkelt och smidigt publiceringsverktyg för webben med helt vanliga textfiler i Markdown-filer i botten skrivet i PHP. Jag älskar att ha allt i vanliga textfiler i stället för knöliga databaser!

En ganska lång tid har jag velat ha en egen blogg för att skriva om vardagens trivialiteter och andra oseriösa och halvseriösa texter. Jag försökte skapa ett eget system med hjälp av Pandoc, men det blev för komplicerat och tog för mycket tid. I förrgår prövade jag Oddmuse och idag ramlade jag över HTMLy som sparar alla texter i helt vanlig markdown. De är inte inlåsta i någon databas eller någonting sådant, utan helt vanliga filer som kan bearbetas med script och annat. Skulle jag ändra mig och inte längre vilja använda HTMLy, är det bara att ta textfilerna någon annanstans.

Innan internet och USB-stickornas tid bytte vi som höll på med datorer disketter med varandra. Disketter var magnetskivor som användes för att lagra data. Den dator min pappa köpte 1986 hade en läsare eller disc drive för 5¼″-disketter (5¼ tum, 133 mm) med mjukt hölje. Varje diskett rymde 360 kB. Det är lite svårt att föreställa sig idag med tanke på att det knappast går att få tag på ett USB-minne som rymmer mindre än 16 GB, vilket motsvarar ungefär 46 600 5¼″-disketter.

På 1980-talet, långt innan Internet fanns, piratkopierade vi datorprogram och datorspel genom att dela 3½-tums disketter med varandra. En bunt disketter med program lämnades till en datorintresserad kompis i utbyte mot en annan bunt disketter med andra program. Den bunt disketter som min pappas läkarkollega Göran Grip en gång lämnade till mig för att jag skulle fylla dem med program (jag minns idag inte vad det kan ha varit) blev aldrig återlämnade. Det skaver fortfarande i mitt samvete, även om det rimligen borde vara preskriberat vid det här laget.

När jag gick på högstadiet i mitten på 1980-talet valde jag några lektioner i maskinskrivning. Vi satt i rader i en liten sal framför varsin elektrisk kontorsskrivmaskin, rejäla pjäser med plåthölje, och övade fingersättning genom att skriva av korta texter. Jag minns att jag satt och tittade på texten och försökte komma ihåg var tangenterna var utan att titta på dem. Något blev fel och jag tittade upp på papperet som löpte över valsen i skrivmaskinen. »Ja, man känner i fingrarna när det blir fel«, kommenterade läraren, en äldre kvinna vars namn jag inte minns.