Farväl Umeå

Jag har tagit farväl av Umeå, staden där jag tillbringat nästan halva mitt liv. Lägenheten med balkongen jag älskade så mycket är såld. Pianot och de få saker jag behöll är transporterade till Stockholm. Resten, mer än halva bohaget, är sålt eller bortskänkt. Nu sitter jag mig i mitt nya hem i Skarpnäck och skriver.

I Umeå bildade jag familj, såg mina barn växa upp, byggde hus, utbildade mig till psykolog, påbörjade en akademisk karriär. Jag lät mig inlemmas i en familj som fungerade bättre än min dysfunktionella ursprungsfamilj. Åkte skidor och paddlade kajak. Försökte linda in mig i ett förutsägbart liv med en utstakad framtid.

I Umeå mådde jag också dåligt under många år. Jag led av svår stress och utmattning och misslyckades med den akademiska karriären. Jag försummade mitt äktenskap och såg det långsamt haverera. Allt tog en vändning med skilsmässan 2017.

Den största förlusten vid skilsmässan var framtiden. Den där utstakade framtiden där vi blev gamla, gick i pension, flyttade till mindre, barn och barnbarn kom på besök och vi tittade tillbaka på alla de där jobbiga åren som vi ändå tog oss igenom. Svårigheterna vi övervann. Jag förlorade berättelsen med det lyckliga slutet.

Skilsmässan fick mig att tappa fotfästet. Jag kastade mig in i en relation som till en början var svindlande och omtumlande men med tiden blev destruktiv och våldsam. Eller jag blev destruktiv och våldsam. Jag blev kontrollerande, stingslig, labil, oförutsägbar, elak, arg, våldsam. Mina barn blev vittnen till de återkommande bråken. Jag gjorde så många illa för att jag inte kunde ta ansvar för mig själv och mina känslor. Att en del av de människor jag gjorde illa idag inte vill ha någon kontakt med mig är förståeligt.

När jag köpte lägenheten i Umeå hoppades jag att det skulle bli min nystart efter skilsmässan. Jag tänkte att »här kan jag bo tills jag dör«. Lägenheten på Kvarnvägen 5 var min nya framtid. Det extra rummet med egen ingång kunde användas som mottagning eller så kunde jag hyra ut det. Det skulle bli min trygga plats, nära stan men samtidigt lite undangömd, med utsikt över Tvärån.

Men berättelsen om den underbara lägenheten löper parallellt med berättelsen om det kaos jag spred omkring mig och de människor jag gjorde illa, inklusive mig själv. Det blev aldrig den där stillsamma, trygga platsen där jag slumrade till i läsfåtöljen efter jobbet. Jag mådde mest dåligt. Sömnlösa nätter. Ångest. Oro. Skuld. Skam.

Jag hade också svårt att få vänner i Umeå. Under de tre senaste åren som jag mestadels tillbringat i Stockholm har jag fått fler vänner än jag fick under 23 år i Umeå. Det kan bero på många saker, men det är något med kulturen i Umeå som gör att det är väldigt svårt att komma in i någon gemenskap. Hur jag än gjorde hamnade jag på utsidan. Jag är inte ensam om den här upplevelsen; jag har mött många tidigare umebor som säger samma sak.

Det gjorde mig ändå väldigt glad att det var så många som ändå ville träffa mig de två veckor jag var där i somras för att tömma lägenheten. Det var visserligen bara en enda person som kom till själva utflyttningsfesten, men jag träffade någon nästan varenda dag. Jag seglade med en vän i skärgården. Jag fikade med vänner och min gamla handledare från doktorandtiden. Charlotta och jag hälsade på en av mina vänner i Vindeln. Mina grannar önskade mig lycka till i Stockholm. Och den där utflyttningsfesten blev särskilt lyckad just för att bara en person kom: vi fick tid att umgås ordentligt för första gången på decennier.

De första dagarna efter att jag anlänt till Umeå var oerhört tunga. Jag behövde hela tiden hålla emot ett depressivt mörker som försökte dra ner mig i hopplöshet. Varenda liten sak jag skulle göra krävde viljeansträngning. Jag ville bara därifrån. Umeå framstod som en hemsk, dyster plats förknippad med misslyckande, förlust och smärta.

Men efter några dagar insåg jag att det är min historia med Umeå som är smärtsam, inte Umeå i sig. När jag kunde särskilja Umeå och mig själv kunde jag också separera från det hölje av depressiv hopplöshet som skyddade mig från världen. Sorgen, ångern och smärtan fanns (och finns) förstås fortfarande kvar men jag kunde också se det vackra: älven, naturen, de vänner jag ändå har där, alla fina och varma minnen från barnens uppväxt och mitt äktenskap.

Jag har så många vackra, smärtsamma, underbara, ljuvliga, mörka, bitterljuva och outhärdliga minnen från Umeå. Där finns inte längre en plats jag kan kalla »mitt hem«, men jag kommer alltid att känna mig hemma i Umeå.

Och Umeå har ett hem i mig.