QWERTY
När jag gick på högstadiet i mitten på 1980-talet valde jag några lektioner i maskinskrivning. Vi satt i rader i en liten sal framför varsin elektrisk kontorsskrivmaskin, rejäla pjäser med plåthölje, och övade fingersättning genom att skriva av korta texter. Jag minns att jag satt och tittade på texten och försökte komma ihåg var tangenterna var utan att titta på dem. Något blev fel och jag tittade upp på papperet som löpte över valsen i skrivmaskinen. »Ja, man känner i fingrarna när det blir fel«, kommenterade läraren, en äldre kvinna vars namn jag inte minns.
Fingersättning på ett tangentbord är egentligen väldigt enkelt. Placera vänstra handens pekfinger på bokstaven F och högra handens pekfinger på bokstaven J. Vänstra handens fingrar vilar då över bokstäverna ASDF och högra handens över JKLÖ. Båda tummarna vilar på mellanslagstangenten. Detta kallas ibland »hemläget«. Tanken är nu att trycka ner tangenterna med det finger som är närmast. Vänstra handens lillfinger når tangenterna Q, A och Z, ringfingret W, S och X, och så vidare. Efter varje nedtryckning skall fingrarna tillbaka till hemläget. Pekfingrarna, de rörligaste fingrarna hos oss som inte vuxit upp med Nintendo, får ta hand om fler tangenter: vänstra pekfingret når R, T, F, G, V och B, högra pekfingret når Y, U, H, J, N och M (fast här måste jag erkänna en egenhet i min egen fingersättning: jag tar B med högra handens pekfinger).
Varför ser ett tangentbord ut som det gör? Varför är bokstäverna utplacerade till synes huller om buller och inte i ordning? Därför att ett tangentbord är utformat så att språkets vanligaste bokstäver skall finnas nära hemläget och de mindre vanliga bokstäverna långt ut (se till exempel placeringen av de ovanliga bokstäverna Q, Z, X). Detta gör att man, men lite övning, kan skriva text snabbt och dessutom inte behöva titta på tangentbordet. Det arrangemang av tangenter som i dag är vanligast, QWERTY-tangentbordet, uppfanns för övrigt på 1870-talet av en amerikansk skrivmaskinstillverkare. Det finns också andra tangentbord, till exempel Dvorak och AZERTY.
När mitt intresse för datorer väcktes mot slutet av 1980-talet bestämde jag mig för att försöka använda rätt fingersättning. Det kändes klumpigt och krångligt i början, men med tiden betalade det sig. Det tog inte lång tid innan jag kunde skriva texter ganska snabbt och jag minns särskilt en gång då jag, av någon anledning, satt vid datorn hemma i mitt föräldrahem och skrev ned något min syster Erika berättade i samma takt som hon berättade, med blicken fäst vid henne, inte tangentbordet eller bildskärmen. I dag är tangentbordet som en förlängning av kroppen. Jag behöver aldrig tänka efter var de olika tangenterna befinner sig utan fingrarna sköter sig själva. Jag tänker ett ord, och vips har fingrarna skrivit det.
En liten utvikning: Mitt intresse för datorer vaknade på allvar när min kompis Torbjörns pappa köpte en IBM PC/XT någon gång vid mitten av 1980-talet. Den levererades med IBM:s originaltangentbord (en variant av Model M) men hans pappa gillade inte det höga klickljudet (inte jag heller) så de bytte så småningom till ett Key Tronic KB-5151.[^2] Detta minns jag som mitt »första« tangentbord och när min pappa köpte en dator 1986 försökte jag övertala honom att köpa ett sådant tangentbord, men han tyckte det skulle bli för dyrt. Men det är en annan historia.
Vad vill jag ha sagt med detta? Öva på rätt fingersättning på tangentbordet redan från början. Du har igen det i framtiden.
Jag har förresten en elektrisk skrivmaskin gömd i förrådet. Med extra färgband och allt. Men det var länge sedan den blev använd nu. Senast var nog när min son som ettåring lekte med den. Det är mer än tio år sedan nu.