Skärpan i ett stämjärn
På min vänstra hand har jag ett ärr strax ovanför pekfingret. Det är – för att damma av en sliten gammal ordvits – följden av att ha arbetat »på egen hand«. I träslöjden på högstadiet skulle vi tillverka ett tråg i trä med hjälp av stämjärn, skölp och vad de där slöjdverktygen nu kallas. Jag arbetade med ett stämjärn i höger hand, kanske bände jag bort några små träflisor från trästycket, när träet plötsligt gav efter och handen med stämjärnet for i en båge ned mot min vänstra hand som jag höll längs med sidan av kroppen. Jag gissar att det inte är så man skall arbeta med stämjärn.
Jag kände att stämjärnet träffade min vänstra hand. När jag lyfte handen och tittade på den såg jag ett tre centimeter långt, perfekt snitt på handryggen, precis över pekfingrets sträcksena. Sårkanterna hade glidit isär, men det blödde inte. Innanför var det vitt. Stämjärnet måste ha skurit sig genom huden ned till lagret av underhudsfett, men inte djupare än så. Tur i oturen.
Jag sade till Mats, vår slöjdlärare. Klasskamraterna flockades omkring mig. Mats blev märkbart stressad och verkade inte riktigt veta vad han skulle göra. Han hämtade tejp från första förbandslådan, klippte till en bit och lade den försiktigt på handen över snittet. Han vågade inte sätta dit det ordentligt, som om han var rädd för att vidröra såret. Det hade börjat blöda, men inte mycket.
Någon, kanske Mats själv, beslöt att jag borde ta mig till vårdcentralen. Jag gick till mitt skåp, handen högt över huvudet för att hålla nere blodtrycket och minska blödningen. Jag mötte någon i korridoren som glatt hälsade på mig i tron att min hand var höjd till en hälsning.
På vårdcentralen fick jag såret tvättat med en svamp. Den påminde om en vanlig Scotch-Brite™ kökssvamp men jag minns den som rund, tunnare och blå. De tvättade med vatten och tvål, eller om det var något desinficerande. Distriktsläkaren – en kollega till min pappa – sydde ihop såret med tre suturer. När sköterskan började tala om en tid för att ta bort suturerna, sade läkaren att han inte hade skojat när han sagt att jag skulle ta bort dem hemma. »Det är ju Owes son«, sade han.
Min pappa utvärderade kollegans verk och tyckte att det nog hade kunnat räcka med två suturer eller rentav bara tejp. Pappa hade nästan alltid en egen åsikt om hur saker och ting skulle göras. Tydligen var det bra att sätta zinktejp över också, men såvitt jag kan minnas blev det aldrig av.
När suturerna skulle tas bort fick jag göra det själv. Pappa gav mig en smal och spetsig skalpell och visade hur jag skulle föra in den under suturerna och skära av dem. Det kändes som nålstick, men när de väl var avskurna var de bara att dra loss. Kanske gjorde vi det för tidigt, för sårkanterna gled isär lite och det blev infekterat. En småsak, förstås, i jämförelse med att jag hade kunnat skada pekfingrets sträcksena, men kanske är det därför ärret fortfarande, 30 år senare, är så tydligt.
Och det var ännu en helt poänglös berättelse – men en berättelse som för mig väcks till liv varje gång min blick fastnar vid det där ärret på min vänstra hand.