Det händer att jag kollar vad hon skriver på sociala media. Ibland skriver hon om vår relation. Men det är inte längre mig hon skriver om. Det är någon annan. Någon jag inte känner igen.

Ett minne kom till mig. I mitt barndomshems rum satt fönstren på ungefär en och en halv meters höjd. Det var en hel rad med fönster, fyra stycken på rad, som täckte rummets hela bredd. Det var så för att de stack ut från snedtaket, ungefär som en takkupa, fast längs hela rummets bredd. Rummet intill hade en balkong. Det var min äldsta systers rum.

Sitter på tåget mellan Kramfors och Stockholm efter några dagar på Urkult. Känner en stress som kommer krypande i kroppen. Börjar posta på sociala media. Kommer att tänka på alla inlägg och texter jag behöver skriva för att marknadsföra mig som psykolog. Får dåligt samvete över texterna jag inte skrivit, inte postat. Tänker att jag måste göra som de andra som skriver på sociala media och skaffar sig följare. Skriva något engagerande som folk känner igen sig i. Ångesten knyter sig i bröstet.

I morse vaknade jag upprörd. Det har varit några jobbiga dagar och jag ville bort från Charlotta, ja, jag ville bort från alla människor över huvud taget. Jag ville vara ifred. Eller rättare, en del av mig vill vara ifred och vila från alla människor. Vi hade ett jobbigt samtal vid frukosten där jag sade att jag nog behövde en paus. Men som vanligt vaknade en annan del av mig då, en del som vill kontakt till varje pris och är rädd att bli övergiven. Och så ville jag inte alls åka hem till Umeå, jag ville vara kvar hos Charlotta. Det i sin tur väckte den tredje, alltför välbekanta delen av mig som är så trött på att jag är klängig och avvisande och hopplös.

I dag tog Cleo studenten. Det var en rörd och stirrig Cleo som sprang ut från Midgårdsskolan.

Grannpojken Peter var ute och körde med sin tramptraktor. Den var blå och gjord av plast. Han trampade upp och ned längs gatan. Så svängde han och körde rakt in i kantstenen vid häcken vid vårt hus. Framhjulen lossnade och traktorn gick sönder. Jag tyckte det var ganska dumt gjort. Kunde han inte ha räknat ut att det skulle hända?

»Det är långt till jul«, sade sjuksköterskan på demensboendet när jag berättade att jag och mina barn skulle hälsa på mamma i jul. »Skall ni träffa henne medan det fortfarande går att få kontakt är det nog nu som gäller.« Mamma hade varit sjuk och slutat äta. De fick bara i henne teskedar med kräm och hennes krafter försvann snabbt.