Igår gjorde jag mig av med akvariet som jag haft i lite mer än tio år. Eftersom jag är så mycket i Stockholm har jag inte kunnat ta hand om mitt akvarium i Umeå och det har inte funnits någon annan som kunnat eller velat ta hand om det. Det var ett sorgligt avsked.

När jag läser min dagbok från sådär en 7–10 år sedan verkar jag ha varit dysreglerad och arg mest hela tiden. I alla fall när jag satte mig ner för att skriva dagbok. Jag ser händelser där jag betett mig orimligt och orättvist mot människor som jag älskar. Skyllt min ilska på dem. Ursäktat mitt orimliga beteende med att de varit dumma. Sedan, när jag insett att jag betett mig orimligt, har jag varit full av skam, självhat och självömkan.

Har gått med All the Wars i huvudet senaste dagarna.

And all the wars
Come back to me
And all the wars
Come back to me

And if I am to reach
If I am to reach
A final peace with you

And all the wars
Come back to me
And all the wars
Come back to me

And if that’s all I have?
If that’s all I have?
I’ll reach a final peace with you
I’ll reach a final peace with you

Det händer att jag kollar vad hon skriver på sociala media. Ibland skriver hon om vår relation. Men det är inte längre mig hon skriver om. Det är någon annan. Någon jag inte känner igen.

Ett minne kom till mig. I mitt barndomshems rum satt fönstren på ungefär en och en halv meters höjd. Det var en hel rad med fönster, fyra stycken på rad, som täckte rummets hela bredd. Det var så för att de stack ut från snedtaket, ungefär som en takkupa, fast längs hela rummets bredd. Rummet intill hade en balkong. Det var min äldsta systers rum.

Sitter på tåget mellan Kramfors och Stockholm efter några dagar på Urkult. Känner en stress som kommer krypande i kroppen. Börjar posta på sociala media. Kommer att tänka på alla inlägg och texter jag behöver skriva för att marknadsföra mig som psykolog. Får dåligt samvete över texterna jag inte skrivit, inte postat. Tänker att jag måste göra som de andra som skriver på sociala media och skaffar sig följare. Skriva något engagerande som folk känner igen sig i. Ångesten knyter sig i bröstet.

I morse vaknade jag upprörd. Det har varit några jobbiga dagar och jag ville bort från Charlotta, ja, jag ville bort från alla människor över huvud taget. Jag ville vara ifred. Eller rättare, en del av mig vill vara ifred och vila från alla människor. Vi hade ett jobbigt samtal vid frukosten där jag sade att jag nog behövde en paus. Men som vanligt vaknade en annan del av mig då, en del som vill kontakt till varje pris och är rädd att bli övergiven. Och så ville jag inte alls åka hem till Umeå, jag ville vara kvar hos Charlotta. Det i sin tur väckte den tredje, alltför välbekanta delen av mig som är så trött på att jag är klängig och avvisande och hopplös.