Vem kan älska en sådan som jag?

Jag visste att hon var arg på mig. Jag ville lyssna på henne, ta emot hennes ilska, be om ursäkt och reparera. Men jag lyckades inte. Trots att jag var beredd på hennes ilska kände jag mig attackerad. Innan jag hunnit tänka hade jag attackerat tillbaka. Lagt på luren. Ringt upp igen och omväxlande anklagat henne och mig själv. Avvisat och samtidigt försökt få kontakt. Drunknat i ilska och självhat.

Vem kan älska någon som beter sig så?

Det är frågan som följer med mig dagarna efteråt. Under skammen, sorgen och ångern finner jag det bottenlösa tvivlet. Ingen kan älska en sådan som jag. Inte i längden.

Det är inte inbillning. När jag beter mig såhär gör jag det verkligen svårt för andra att älska mig. Jag bjuder in, »berätta om din ilska, jag lyssnar«, men säger hon inte precis »rätt«, attackerar jag både henne och mig själv. Och ingen kan säga precis rätt varenda gång. Det föder rädsla. Rädsla för att göra fel och väcka ilskan. »När kommer nästa sammanbrott där han anklagar mig för saker jag inte gjort och säger att han är defekt och värdelös och att jag borde lämna honom för min egen skull?« Med tiden blir det som att gå på äggskal. Det är det helvete jag utsatt alla mina partners för. Till slut har de inte orkat. Ingen orkar leva på ett minfält. Inte i längden.

Jag måste sluta göra som jag gör. Jag vet bara inte hur. För det händer något med mig i de där situationerna. I brist på ord kallar jag det »emotionell härdsmälta«. Mitt inre exploderar plötsligt i ilska, fruktan och vanmakt. Mitt tänkande jag förvandlas till en uppjagad, blind mobb som yrvaket mobiliserar för att möta ett diffust hot. Eller kanske ett tvåårigt barn som har ett vredesutbrott över någon trivial sak som att behöva gå och lägga sig. Behövs kamp eller flykt för livet? Bäst att göra båda! Vilket är hotet? Allt är ett hot! Attack är bästa flykt!

Tidigare fanns bara det vredgade barnet. Numera finns en del av mitt vuxna jag med när det händer. Men barnet löper amok utom räckhåll. Mitt vuxna jag inser konsekvenserna av det barnet gör, men det gör bara barnet än mer uppjagat och självdestruktivt. Jag lyckas inte lugna barnet. Hur lugnar jag barnet?

Dagen efter sade hon att det var som att prata med en annan person. Det förstår jag. Det är min upplevelse också. I de situationerna är jag bara kamp och försvar. Jag minns inte vem jag egentligen är. När barnet tar över minns jag inte mitt vuxna jag. Efteråt förstår jag inte hur jag kunde agera så orimligt och inadekvat.

Om jag bara kunde förstå vad som triggade mig! Jag var ju beredd på hennes ilska, men ändå väcktes tvååringens urskillingslösa vrede. Jag kände mig attackerad, fast den enda som attackerade var jag. Kanske hörde jag en anklagelse i något hon sade eller hur hon sade det? Kanske kände jag vanmakt över att inte nå fram? Kanske tog jag mig bara vatten över huvudet när jag inbillade mig att jag lugnt och sansat skulle kunna ta emot hennes ilska, besvikelse och rädsla? Varför är det så lätt för mig när jag är psykolog, men så svårt när jag är jag?

Hur skall jag kunna ta emot ilska, besvikelse och kritik utan att bli triggad?

Kanske är det som triggar mig att jag inte känner mig älskad? Om jag inte kan älskas blir jag ju övergiven. Om jag blir övergiven överlever jag inte – åtminstone gör inte ett barn det. Innerst inne är jag nog övertygad om att jag inte kan älskas. Jag måste förtjäna den kärlek jag får. Kanske finns där en osynlig tröskel i de känslomässiga påfrestningarnas landskap. När jag passerar den kan inte längre den kärlek jag tjänat ihop väga upp mot oälskbarheten. Kanske har alla en sådan frustrationströskel, men när jag passerar den havererar jag och beter mig på ett sätt som gör det svårt för andra att älska mig. Min reaktion på att ingen kan älska mig är det som gör att ingen kan älska mig. Moment 22.

En liten utvikning. Jag mig till minnes en broderad väggbonad från mitt barndomshem:

Älska mig mest
när jag är som värst
det är då jag behöver det bäst.

Ordspråket har oftast en annan lydelse, men den här bonaden var formlerad så. Jag tror min mamma gjort den själv. Jag tyckte aldrig om den. Varför skulle man älska människor som betedde sig som mina föräldrar? Det kändes nästan som en form av utpressning att jag skulle älska dem som mest när de kränkte och slog varandra och kastade saker. Man är inte skyldig att älska någon som beter sig så. Och ingen är skyldig att älska mig när jag kränker och skrämmer.

Så hur skall jag kunna ta emot ilska, besvikelse, kritik utan att bli triggad? Hur skall jag kunna känna att jag kan vara älskad samtidigt som den som älskar mig är arg eller besviken på mig?

Jag antar att jag måste kunna älska mig själv i sådana lägen. Trots att jag gör som jag gör. För om jag kan älska mig själv, kanske jag inte triggas? Om jag kan ha något slags självrespekt.

»Alla har inte delegerat sin självrespekt« sade min terapeut till mig för nästan 20 år sedan. Orden har förföljt mig sedan dess. Jag behöver att andra respekterar mig för att jag skall kunna respektera mig själv. Jag behöver att andra älskar mig för att jag skall kunna älska mig själv. Kanske är det bristen på självrespekt – oförmågan att se något värde i mig själv – som gör att jag inte kan hantera andras ilska, besvikelse och kritik på ett balanserat sätt? Som gör att jag inte kan sortera ut vad som är rimligt och berättigat och bortse från det som inte är det? Som gör att jag inte kan säga »jag förstår hur du menar, men jag håller inte med om allt«? Som gör att mitt inre exploderar i ilska, skam och vanmakt? Som gör att jag dissocierar?

Hur gör man för att älska en sådan som jag? Hur gör jag för att älska mig själv?

Jag vet inte.

Försoning, kanske.

(Jag har lika lite svar på frågan som när jag skrev om det för ett halvår sedan.)