Jag vill inte vara arg längre, jag vill älska!

Jag har varit arg större delen av mitt liv. Så länge jag kan minnas har jag burit på en lättväckt ilska driven av skam och självhat. Ofta riktade den sig utåt, mot andra. Jag kunde få raseriutbrott för småsaker. När ilskan väcktes var den alltid oproportionelig och obegriplig, inte bara för omgivningen utan också för mig själv. De gånger jag efteråt skärskådade mitt eget agerande kunde jag inte förstå varför jag blivit så vansinnigt upprörd.

Ibland riktade jag ilskan mot mig själv. Jag borde kunna bättre! Jag duger inte! Särskilt om jag råkade göra någon annan illa blev självhatet och ilskan skoningslös. Jag är ond! Jag är skadlig! Som om jag bar på en dödlig pest som jag var tvungen att skydda andra från. Som om jag inte ens var människa utan ett slags parasit som sög livslusten ur andra. Ibland ledde det till självskadebeteende. Jag örfilade mig själv. Slet mitt hår. Slog knytnäven så hårt i någonting att fingerbenen riskerade att knäckas.

Det var ofta oväntade händelser som väckte den besinningslösa ilskan. Något som inte gick som planerat. Någon som gjorde något annat än det jag väntat mig. Till och med gåvor och överraskningar kunde göra mig arg. Jag har alltid haft svårt att hantera oförutsedda händelser. Förmodligen för att det hem jag växte upp i var kaotiskt. Jag visste aldrig vad jag kom hem till. Om det var middag och glada miner, om det var tystnad och stängda dörrar, om det var skrik och bråk, eller något ännu värre. Min barndom var i mångt och mycket ett öde slagfält.

Kontroll blev mitt sätt att försöka göra tillvaron mer förutsägbar. Med ordning, planering och, i vuxen ålder, genom att alla andra gjorde det jag förväntade mig att de skulle göra kunde jag klamra mig fast vid en illusion av förutsägbarhet. En illusion av trygghet. Men kontroll är en dysfunktionell strategi att hantera oförutsägbarhet. Särskilt som oförutsägbarhet inte ens är något som går att hantera. Oförutsägbarhet är ett grundläggande livsvillkor som man bara kan förhålla sig till, inte göra något åt.

Raseriutbrotten, självskadebeteendet och kontrollen var något jag tog med mig in i varje relation. Det är inte lätt att leva med någon som kan explodera för sådant som för en utomstående kan framstå som småsaker. Det leder till rädsla, i värsta fall konstant fruktan. När kommer nästa utbrott? Det är inte lätt att älska någon som kan hata sig själv med sådan innerlig glöd att han skadar sig själv. Det leder till vanmakt, i värsta fall en konstant känsla av otillräcklighet blandad med fruktan. Det är inte lätt att leva med någon som hela tiden vill kunna nå dig för att känna sig trygg om något oförutsett inträffar. Det leder lätt till att man känner sig trängd, i förlängningen en konstant känsla av att vara kontrollerad och övervakad. Den ständigt närvarande rädslan för nästa konflikt, nästa attack av självhat, nästa utbrott för en skitsak, kväver till slut relationen.

Ilska och kontroll är två sidor av samma mynt. Ilska vill förändra. Ilska accepterar inte verkligheten som den är, utan vill förändra den, forma den efter den egna viljan, och det jag ville var att få förutsägbarhet, få kontroll, få känna mig trygg. När tillvaron inte lät sig kontrolleras gav det ilskan näring eftersom ilska är vad du känner när dina intressen eller gränser är hotade. Ilskan som jag riktade mot mig själv var av samma slag: jag ville förändra mig själv så att jag blev »rätt«, så att jag kunde förtjäna kärlek och få rätt till trygghet. Ilskan och kontrollen blev otrygghetens baksida.

Låt mig benämna saker vid deras rätta namn: våld. Våld är varje handling som skadar, smärtar, skrämmer eller kränker en annan person och får denne att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något den vill. Raseriutbrott är våld. Det skrämmer och får den andre att tystna eller anpassa sig. Självskadebeteende blir paradoxalt nog våld, eftersom det skrämmer och ofta gör att den andre avstår från att göra vad den vill. Allvarligast av allt är det latenta våldet: den ständigt närvarande och oförutsägbara möjligheten till nästa raseriutbrott, till nästa självdestruktiva härdsmälta. Det latenta våldet som får den andre att trippa på tå och leva i konstant fruktan.

Inget av detta har jag någonsin kunnat prata obehindrat om. Skammen var för tung att bära för den som redan hatade sig själv. Samma skam som gav näring åt ilskan. Ett hopplöst Moment 22. Nog för att jag försökte. Jag sökte mig till Mansmottagningen för ett par år sedan och fick god hjälp. Men jag kunde aldrig bli fri från övertygelsen att jag i grunden var defekt och att det var därför jag var så arg. Jag kunde inte förlåta mig själv.

Inte förrän nu. Inte förrän jag sade emot min pappa och insåg att jag var fullständigt vettskrämd för att göra just det. Det tog mig en sömnlös natt att samla mod. Jag behövde skriva stolpar i förväg och följa dem. Och efter att jag gjort det bad han mig brinna i helvetet. Precis det jag fruktat hela livet inträffade: han förkastade mig när jag inte längre spelade med i hans berättelse om sig själv.

Plötsligt blev det så tydligt för mig. Alla pusselbitar föll på plats. Det var detta jag växte upp med. Hotet om att bli förkastad om jag inte var bra nog, inte gjorde rätt nog, inte gjorde som han ville att jag skulle göra, inte sade som han ville att jag skulle säga, inte tänkte som han ville att jag skulle tänka. Hela mitt liv har jag funderat på vad det var för fel på mig. Nu förstår jag att det var honom det var fel på, inte mig.

Ilskan ersattes av sorg. Sorg över så mycket som gått förlorat. Sorgen över hur annorlunda allt hade kunnat vara. Vilket annorlunda liv jag hade kunnat leva om jag inte först nu förstått att jag inte är malign och skadlig, utan människa på samma villkor som alla andra, möjlig att älska. Först nu förstår jag att faktiskt varit älskad, är älskad och kommer att bli älskad.

Sorgen vill inte förändra. Sorgen accepterar. Att acceptera är att försonas. Sorgen är vägen till försoning. Vid 50 års ålder kan jag äntligen förlåta mig själv.

Hela mitt liv har jag varit arg. Jag behövde ilskan för att överleva. Jag har skyddat mig mot min egen skam och mitt eget självhat genom att vara arg på alla andra.

Men jag vill inte vara arg längre! Jag vill sörja och försonas. Jag vill älska och bli älskad!

Livet är för kort för att vara arg.