Annandagsmelankoli

Det är Annandag jul och jag har farit runt på mellandagsrea och handlat kläder till barnen. En rundtur som väcker melankoli och minnen av svunnen gemenskap.

Jag hämtade en U-bike i Umeå centrum och cyklade till Intersport på Mariedal via Östra kyrkogatan, eller ÖK som den kallas här i stan. Sedan jag flyttade hit har vägen byggts om flera gånger. Den är lång och rak och folk körde för fort. Först byggde man en massa farthinder. Då kallades ÖK för »Umeås längsta minigolfbana«. Sedan byggde man fartgupp, men det blev inte bra för bussarna och några busschaufförer klagade på att de fick ryggbesvär av guppen. Sedan byggde man om den igen, med en ny allé, gångbana och cykelbana.

ÖK är en lång uppförsbacke och i slutet av den, uppför en ännu brantare backe, ligger Sandahöjd, ett bostadsområde med hyresrätter som byggdes till Svensk Bostadsmässa i Umeå 1987. Jag bodde på sjätte våningen i ett av höghusen. Det är ett gammalt »hemma« jag passerar när jag åker förbi Sandahöjd och det kan fortfarande hända att jag saknar den lägenheten.

Förbi Sandahöjd kommer man till Intersport, eller Sporthuset som det fortfarande hette när jag flyttade till Umeå. Här köpte jag en skaljacka och en fleece hösten 2001, inför min första vinter i Umeå. Jackan höll i drygt tio år, men fleecen har jag faktiskt fortfarande kvar. Det var på Intersport jag köpte mina första längdskidor. I samma lokaler finns också en firma som säljer barngrejor. Det var där Jenny och jag köpte barnvagnen och babyskyddet till William. Där har vi köpt mycket av skidutrustning och andra idrottsgrejor till barnen. Och i dag köpte jag ett par träningsskor till William och en träningsoverall till Oskar.

På andra sidan E4:an (som inte längre är E4:an eftersom den numera går längs Kolbäcksvägen öster om stan, trots att förra kommunalrådet Lennart Holmlund sade att det aldrig skulle ske), på Ersboda handelsområde, finns Stora Coop, tidigare Coop Forum, tidigare Obs! Stormarknad. Där handlade Jenny och jag alla dagligvaror när vi bodde på Sandahöjd. Vi brukade ta en promenad och packa allt i ryggsäck. En gång halkade Jenny på vägen hem och krossade mjölkpaketen som var packade längst ner i ryggsäcken. Både ryggsäck och Jenny var indränkta i mjölk när hon kom hem. Jag lyfte ryggsäcken direkt in i badkaret, packade ur den, sköljde ur den och hängde den på tork.

Bortanför Stora Coop ligger sport- och vildmarksbutiken XXL. Den är relativt ny. Själva byggnaden uppfördes för ett par år sedan och förband då Jula och Ugglan. Ugglan är ett gammalt köpcentrum som stod tomt när jag flyttade till Umeå. Efter några år etablerade sig Willys där.

Från XXL tog jag mig till Team Sportia, den tredje större sportbutiken i Mariedal/Ersboda handelsområde. De hade inget jag sökte, men här har vi också köpt skidutrustning. Här köpte vi också Williams cykel. Han behöver för övrigt en ny cykel till våren; han var sedan länge vuxit ur sin 26-tums cykel.

Efter ytterligare ett stopp på Intersport cyklade jag hemåt igen längs ÖK. Det är nedförsbacke hela vägen. När jag bodde på Sandahöjd och först jobbade i stan, sedan läste Musiklinjen på Folkuniversitetet, cyklade jag den vägen dagligen. Det var alltid lätt att ta sig till stan, man kunde i princip rulla hela vägen. Det var värre att ta sig hem – men hellre komma hem svettig än komma till jobbet svettig.

Det var förresten precis nedanför Sandahöjd som jag gjorde min första vurpa på cykel den första vintern jag bodde här. Det hade fallit ett tunt lager snö på blankis. Jag kom cyklandes i hög fart, och plötsligt vek sig cykeln åt sidan och försvann under mig. Jag fortsatte att glida nedför backen 15–20 meter, med cykeln bredvid mig.

Alla dessa minnen som väcks av bekanta miljöer, platser förknippade med berättelser om ett svunnet liv. Alla dessa händelser som hör hemma i berättelser av vilka jag inte längre är en del. Nu hör jag hemma i andra berättelser, jag har börjat väva en ny tillvaro, så att säga – men jag sörjer fortfarande förlusten av den gemenskap jag hörde hemma i.