Lugn, bara lugn
När mina föräldrar bråkade – och det var rätt ofta – brukade jag vara på mitt rum. Ofta byggde jag Lego. En stor del av min barndom ägnades åt Lego. Jag lämnade dörren öppen så att jag skulle kunna höra vad som hände på nedervåningen där mina föräldrar bråkade. Jag lyssnade sällan på vad de sade. Det var hur det sade det som spelade roll.
Ofta handlade det om pengar, någon liten sak som mamma impulsköpt och som pappa tyckte var skit. En gång hade mamma köpt toalettpapper med mönster och motiv och pappa var rasande. Vansinne att köpa fint toalettpapper när man bara skall torka sig i arslet med det! Sakfrågorna var irrelevanta. Jag lyssnade efter hur de sade saker. Och jag visste precis när deras konflikter gick överstyr och jag behövde ingripa.
En gång hörde jag bankande och skrik från nedervåningen. Det var min syster som skrek. Jag minns inte hur gammal jag var, men jag gissar att jag var i tidiga tonåren. Jag rusade ner för trappan. Väl nere såg jag min syster, förlamad av fruktan. Hon höll om sitt hår. Hennes blick var riktad bort mot den korta korridoren till mina föräldrars sovrum. Jag rundade hörnet. Min pappa stod utanför sovrumsdörren. Slog med knytnäven i dörren, gång på gång. Min mamma var innanför, i sovrummet. Hon höll emot dörren. Pappa höll på att slå sig genom dörren. Hålet i dörren blev större för varje slag.
Jag visste omedelbart vad jag behövde göra. Inte ett ögonblick av tvekan eller eftertanke. Jag rusade fram och ställde mig själv mellan min pappa och dörren. Mitt i skottlinjen. Jag omfamnade honom. Tryckte mig hårt mot hans breda bröstkorg. Lutade mitt huvud mot hans bröst. (Jag kan inte ha varit gammal. Jag nådde honom bara till hakan.) »Lugn«, sade jag. »Bara lugn.«
Han slutade slå.
Jag minns när jag berättade om den här händelsen för min terapeut för kanske 20 år sedan. Han tittade mycket bekymrat på mig och frågade hur det var möjligt för ett barn att med sådan självklarhet veta hur man skulle agera i en sådan situation. Han undrade hur det var möjligt att jag kunde se min pappas vanmakt och möta honom med en omfamning. De flesta skulle sett en våldsverkare och blivit rädda, påpekade han. Som min syster.
Men jag blev aldrig rädd. Jag såg det inte ens som något konstigt eller onormalt. Det var ju bara samma gamla dans mellan mina föräldrar, bara lite värre än vanligt. Och jag visste ju vad jag skulle göra. Det var först när terapeuten ställde frågan som det slog mig att det kanske inte var helt normalt.
En minnesbild från senare samma dag. Min pappa ligger på rygg på sin säng. Han gråter som ett barn. Jag ligger på honom och håller om honom. »Hon är så stark«, upprepar han gång på gång. »Hon är så stark.«
Han var den som använde fysiskt våld. Samtidigt kände han sådan vanmakt och hjälplöshet. Och jag, hans barn, fick trösta honom i hans vanmakt. Jag förstod.
»Du är expert på dina föräldrars relation, men du kan inte det sociala samspelets ABC«, sade samma terapeut till mig. Jag var en bra bit över 30 innan jag förstod det mellanmänskliga samspelet. Innan jag förstod att jag faktiskt lämnade avtryck hos andra människor. Att jag faktiskt inte var osynlig, utan tvärtom oftast märktes i ett socialt sammanhang. Men i min barndom fanns jag inte till för mig själv. Det var mina föräldrars känslomässiga behov, deras vanmakt och hjälplöshet, som jag fanns till för. Det var min livsuppgift.