Jennys och Martinas jävla stuga

Just hemkommen från ett besök i Sillviken hos Jenny och Martina. När jag skulle hitta dit öppnade jag Locus Maps, för jag visste att jag hade lagt till deras stuga som en POI (»point of interest«). Den hette »Jennys och Martinas jävla stuga«.

Jag blev sorgsen. Så arg och bitter var jag alltså. Arg och bitter över att Jenny gav upp. Det är mer än fem år sedan nu. Men jag är inte längre arg. Det hände något när min så kallade pappa bad mig brinna i helvetet. Det jag alltid fruktat hände. Han försköt mig. Kallade mig svikare. Det befriade mig. Det befriade mig från honom och från mitt självhat. Jag förstår inte riktigt hur det gick till – men nu när jag ser min gamla ilska känns den bara främmande och sorglig. »Jennys och Martinas jävla stuga«. Hur kunde jag gå mer än halva mitt liv med så mycket ilska, med så mycket självhat, med så mycket skam?

För någon vecka sedan frågade jag Jenny om jag fick komma på hennes och Martinas bröllop. Det var därför hon ville träffas. Hon undrade vad som hänt, för tidigare hade jag sagt att jag ville vara så långt bort från Umeå som möjligt när de gifte sig. En ganska radikal vändning, om man säger så. Men Jenny är lycklig. Jag unnar henne det. Tidigare kunde jag inte det, för jag kunde inte förlåta mig själv. Men nu kan jag det. Och med försoningen har jag återfått förmågan att dela andras glädje. Jag är inte längre dömd att se världen genom mitt eget självhat. Jag är fri. Fri att dela hennes lycka.

Till slut fick jag komma på bröllopet, men jag märkte att Jenny var rädd och orolig. Rädd för att känna att hon skulle behöva ta ansvar för mig och mina känslor under hennes bröllop. Förut skulle hennes rädsla väckt min skam, mitt självhat och min ilska. Vad är du rädd för? Jag är inte farlig! Skärp dig för helvete! Nu kände jag bara sorg. Sorg över vad våra 17 år tillsammans gjorde med henne. Rädsla.

Vi skämtade om »Jennys och Martinas jävla stuga«. De skrattade och sade att de kanske skulle skriva det med stora bokstäver på en skylt vid uppfarten. Jag kände bara tacksamhet och sorg. Det var första gången vi möttes på minst fem år. Första gången vi fick kontakt. Jag är glad för hennes skull.

Något har hänt. Allt är så nytt. Jag vet inte vem jag är. Jag är fri. Full av sorg, men fri. Och jag är inte rädd.

Jag som alltid varit rädd.