I onsdags tändes inte lampan när man öppnade dörren till kylskåpet. »Lätt fixat«, tänkte jag, tog bort plastkåpan och skruvade ur glödlampan. Det var bara det att glödlampan var så hårt iskruvad att den gick sönder. Glaskolven lossnade från sockeln. Lampan blinkade till, kortslöts och hela kylskåpet dog. »Lätt fixat«, tänkte jag och gick för att byta propp i elskåpet. Proppen var hel. Det var ström i eluttaget. Det var alltså själva kylskåpet som gått sönder.

Psykiatriska kliniken i Umeå håller på att omorganiseras. Ett chefsled skall bort. Ledningen presenterar ett preliminärt förslag. Mottagningar slås samman och varje chef kommer att få fler medarbetare. Fack- och yrkesförbunden (Psykologförbundet, Läkarförbundet, Vision, Kommunal, Vårdförbundet, Sveriges arbetsterapeuter och Fysioterapeuterna) protesterar mot att göra risk- och konsekvensanalyser på ett så magert underlag som hittills getts, men det gör ingen skillnad. I dag satt vi i möte och gjorde risk- och konsekvensanalys av en omorganisation vi egentligen inte vet någonting om.

Viruset Covid-19 sprids i en pandemi och världen verkar ha blivit galen. De drastiska åtgärder som vidtas i Sverige och världen över känns lite overkliga. Och folk hamstrar toalettpapper. Jag försökte köpa igår för det är slut, men det var helt barskrapat i butiken.

Det har varit ungefär två dagar med vinterväder den här vintern: när vi var i Agnäsbacken för någon vecka sedan och idag. Vi fattade ett snabbt beslut och promenerade iväg till Bölesholmarna för att grilla korv till lunch.

I förra veckan köpte jag en Raspberry Pi 4 och beställde en SSD-disk på 1 TB. Tanken är att jag skall flytta över mina bloggar till en egen server och ersätta Dropbox. Den här veckan – sportlovsveckan – har jag installerat Ubuntu Server 18.04 LTS, installerat Nextcloud, registrerat domänen bjork.blog och flyttat den här bloggen från ACC till min lilla server (som fått namnet Elodin efter karaktären i The Kingkiller Chronicle).

Varje gång jag skall skriva ett psykologutlåtande får jag skrivkramp. Att skriva är för mig är ett slags mentalt tillstånd som det tar ganska lång tid att försätta sig i. Jag försöker kliva in i eller kanske snarare låta mig uppslukas av klientens värld – så som jag fått den till mig i berättelser, psykologiska test, skattningsskalor och observationer – och försöka syntetisera allt till en sammanhängande tolkning eller berättelse. Jag väger varje ord på guldvåg, väl medveten om att klienten själv kommer att läsa min text. Det tar lång tid att kliva in i den där världen, lång tid att komma igång med skrivandet – och när det väl är igång går det inte att stoppa.

I dag åkte Oskar och jag till Agnäsbacken och åkte slalom. Cleo ville inte följa med. Det var min första slalomtur på ett år; senaste gången var nog när Rebecca, barnen och jag var i Bräntberget.

På det sociala nätverket Mastodon används innehållsvarningen »mh« för att markera att att inlägget handlar om personens psykiska mående, ibland följt av ett plus eller minus för att markera att måendet förbättrats eller försämrats.

Sedan jag blev sjukskriven i början på oktober har väldigt mycket hänt. Jag åker inte hem från jobbet alldeles utmattad och gråtfärdig. Jag tål avsevärt större påfrestningar. Jag har slutat med sömnmediciner. Visst, jag sover ganska kasst, men jag orkar ändå mer om dagarna. Jag tar mig för att fixa saker i hemmet, inte bara det allra nödvändigaste.

Så länge som jag bara sprungit runt och släckt bränder. Om jag försökte vila, försökte att inte göra någonting, fick jag panik. Men nu står jag ut med att vara ensam och sysslolös. Jag känner mig uttråkad och lite onyttig – men jag får inte panik.

mh+

I dag kom jag hem frustrerad och uppgiven från jobbet. Det här håller inte längre.

Jag gör psykologutredningar i vuxenpsykiatrin. Hittills kan de patienter jag möter grovt sett delas in i två kategorier. Den ena kategorin är människor med en förhållandevis enkel och tydlig problembild där lösningen därmed också är relativt enkel. Det kan handla om uppenbara uppmärksamhetssvårigheter med hyperaktivitet (ADHD). De har vänt sig till primärvården med just den frågeställningen, remitterats vidare till psykiatrin, varit på bedömningssamtal, skickats vidare till någon mottagning inom psykiatrin, ställts i kö, och väntat, väntat, väntat, ibland flera år. Under tiden har livet stått stilla. De har gått hemma, sjukskrivna, och väntat. För mig krävs det ett samtal och två psykologiska test för att säkerställa diagnosen. Och jag undrar: varför kunde inte diagnosen ställts redan vid remissbedömningen om den nu var så enkel att ställa, i stället för att låta personen vänta i ett, två, tre år? Och sedan, vad händer då? Personen ställs i kö för behandling och andra insatser, och mera köer, också där ett till två års kö. Det kan gå två, tre, fyra, fem år innan man får hjälp efter att ha remitterats till psykiatrin.

Den andra kategorin är personer som har snurrat runt i primärvård och psykiatri men som ingen tagit sig tid att lyssna på. Personer som ibland är väldigt medvetna om sina svårigheter och sitt lidande, som har fullt rimliga teorier om varför, men som inte blir tagna på allvar. Ibland är det mindre uppenbart vad som är problemet och det krävs en hel del arbete – men praktiskt taget alltid blir jag nedslagen av att läsa tidigare journalanteckningar. Snabba bedömningar, förhastade slutsatser, vilda gissningar, ibland nedsättande och rent kränkande kommentarer om personens bristande självinsikt eller kläder. De har satts upp på utredningslistan för att de inte blivit bättre »trots flera behandlingsförsök« och det måste vara någon annan »bakomliggande problematik« som är den »egentliga orsaken«. Visst finns där någon form av problematik som behöver förstås, men det enda problem jag egentligen kan finna är att ingen tagit sig tid att lyssna. Ingen har låtit dem tala till punkt och försökt förstå dem på deras egna villkor, bortom alla diagnostiska kategorier och behandlingsinsatser. Det enda problemet är att mitt jobb inte gjorts tidigare.

Jag vet inte om jag är bra på det jag gör. Jag är bra på att förstå människor och deras livssammanhang. Jag är bra på att få syn på människor i deras livsberättelser. Ja, det är själva livsberättelsen som är nyckeln till att förstå en människa och hennes lidande. Så jag lyssnar på människors berättelser om sig själva. Jag tar dem på allvar. Många gånger har de själva de bästa teorierna om varför de mår dåligt. De behöver bara få dem bekräftade. Men att lyssna på människor och förstå deras livssammanhang är inte riktigt vad jag förväntas göra inom psykiatrin. Jag förväntas diagnosticera, reducera människors oändliga livsvärld till diagnostiska kategorier. Och förhoppningen på de diagnostiska kategorierna är att de skall säga vilken typ av behandling som passar så att patienten äntligen kan få rätt behandling. Men de diagnostiska kategorierna bidrar inte med någon förståelse, de är värdelösa i det avseendet. De bidrar i bästa fall med lite fingervisning om vilken form av behandling som kan vara lämplig, men det är inte mer än en fingervisning.

Allt detta sammanfattar jag i ett psykologutlåtande. Eller jag försöker i alla fall. Jag dignar under detta skrivande. Varenda utredning känns lite grann som min doktorsavhandling. Materialet jag sitter med är gränslöst. Människors berättelser. Allt jag ser mellan berättelserna, i de där gluggarna mellan satserna, alla dessa kulturella och personliga berättelser jag ser sammanvävda med bara några få ord av en personlig berättelse, alla aktörer i berättelserna, verkliga personer som patienten har verkliga, viktiga relationer till, hur de framträder i berättelserna med sådan klarhet och hur patienten själv därmed blir tydlig, tydligare än vad hen någonsin skulle bli upphängd i symptomskattningsskalor och diagnostiska kategorier. Om mina kollegor bara visste hur mycket av en människas värld som kan dölja sig i bara en enda berättelse om en enstaka händelse! Men de har tränats att se människor genom sina strukturerade intervjuer, skattningsskalor och psykologiska test.

Och allt som händer i rummet! Alla små detaljer jag lägger märke till, hur en flackande blick i en millisekund kan avslöja att min fråga träffat rätt, hur en aldrig så liten tvekan kan avslöja hur personen framför mig noga väljer sina ord, hur en plötslig fåordighet under en testning döljer besvikelse eller rädsla. Eller hur personen som aldrig möter min blick, som alla misstänkt vara autistisk, inte kan lyfta blicken och möta min på grund av en skam som så fullständigt genomsyrar dennes livsvärld att allas blickar bränner som eld och de själva är genomskinliga, genomskådade i all sin uselhet.

Och allt detta skall jag sammanfatta på några få sidor i ett psykologutlåtande. Det är inte en omöjligt uppgift – men den är fruktansvärt ansträngande. Jag har skrivkramp varenda gång. Jag väger varje ord på guldvåg. Jag är skyldig att göra det; mina ord kommer att förfölja den människan länge, kanske resten av livet. Precis som med doktorsavhandlingen formar texten sig själv, hela tiden, överallt. Den följer med mig hem. Den är närvarande när jag skall sova. Den är närvarande när jag äter. Den är närvarande när jag tränar. Den är närvarande här och nu, när jag sitter och skriver en annan text. Just nu har jag tre utredningar igång samtidigt, tre människors berättelser, tre livsvärldar som är öppna samtidigt, tre utlåtanden som aldrig riktigt lämnar mig. Jag känner sådan skuld över att jag inte färdigställer dem.

Vad händer sedan? Patienten tas upp på rond, man fattar beslut om behandling och andra åtgärder, och så nya köer, ny väntan. Annan personal noterar diagnoserna som är satta. Ibland läser de det diagnostiska resonemanget. I bästa fall läser de hela den sammanfattande bedömningen. Ingen läser någonsin den omfattande redovisningen av allt material som bedömningen och det diagnostiska resonemanget grundar sig på.

Min talang är att lyssna på människor. Min talang är att tolka människor. Min talang är att vinna människors förtroende och få dem att känna sig trygga. Min talang är att finna de svåra, ömmande punkterna och få människor att berätta om dem. Min talang är att ta människor på allvar – och att få dem att känna sig tagna på allvar.

Men min talang drunknar i ett diagnostiskt resonemang i ett ineffektivt och underdimensionerat psykiatriskt system där de huvudsakliga insatserna är köer och väntan, köer och väntan; ett psykiatriskt system där få anställda har möjlighet att lyssna, verkligen lyssna, på sina medmänniskor och de som verkligen gör det, som jag, plågas av kraven på »produktion«, »genomströmning«, »pinnar«, »statistik«.

Jag är för långsam, för noggrann, jag gör ingen egentlig skillnad, och även om jag får en människa att känna sig sedd under de veckor vi ses lämnar jag henne åt… åt ingenting. Mer väntan.

Jag känner mig så maktlös. Så uppgiven.

Jag vet inte om mina kollegor plågas på samma sätt som jag. Jag vet inte om mina kollegor också känner sig maktlösa. Kanske lyckas de göra större skillnad. Kanske har de rätt talanger och gåvor för att fungera det psykiatriska systemet.

Jag har det inte.

Jag har fel talanger och är nog för känslig för att arbeta inom psykiatri.

När jag idag klev i bubbelpoolen på IKSU satt där två ynglingar med varsin mobiltelefon i handen. De samtalade med varandra och tittade gång på gång på sina mobiltelefoner. De skickade meddelanden med Facebook Messenger och bilder med Snapchat. Släckte skärmen, höll i telefonerna, växlade några ord, fram med telefonerna, skickade fler bilder och meddelanden. (Jag försökte göra grimaser i bakgrunden, men de såg skickligt till att ingen annan kom med på bilderna de tog.)

På väg hem idag fick jag ett meddelande från fjortonåringen:

Maten är klar och står framdukad!

Det finns en första gång för allt…

Det är Annandag jul och jag har farit runt på mellandagsrea och handlat kläder till barnen. En rundtur som väcker melankoli och minnen av svunnen gemenskap.

Barnen kom förbi vid halv elva. Vi delade ut julklappar. Oskar fick ett bar jeans som han genast drog på sig. Tidigare har det bara varit mjukisbyxor som gällt. William fick en vinröd tröja, »a good addition to my collection«. Deras klädpreferenser har förändrats senaste året. Oskar fick Super Mario Party och barnen spelade en omgång innan det var dags för lunch. Sedan kom deras mamma och hämtade dem för att åka till Bjurholm och fira jul med mormor, morbröder och kusiner.

Det känns väldigt tomt nu när de åkt.

Söndagar använder jag till att tvätta, städa, planera den kommande veckan och kommunicera med barnens mamma om barnen.

Det som tar allra mest tid och kraft är det sistnämnda.

Vi har ett dysfunktionellt kommunikationsmönster som vi klamrat oss fast vid även efter skilsmässan. Men jag tror det är på väg att bli bättre.

För den här bloggen använder jag HTMLy,^[1] ett enkelt och smidigt publiceringsverktyg för webben med helt vanliga textfiler i Markdown-filer i botten skrivet i PHP. Jag älskar att ha allt i vanliga textfiler i stället för knöliga databaser!

Det är rörigt på jobbet nu. Den person jag vikarierar för på Vuxentorget har fått annan tjänst, vilket innebär att tjänsten skulle utlysas som en tillsvidaretjänst och jag skulle naturligtvis söka. För snart två veckor sedan meddelade min chef att mitt vikariat inte kommer att förlängas efter årsskiftet. Den ordinarie tjänsten skulle heller inte utlysas, vilket skulle innebära att Vuxentorget (samverkan mellan Umeå kommun, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Region Västerbotten) skulle bli utan psykolog efter nyår. Detta eftersom Psykiatriska kliniken i Umeå omorganiseras. Ett chefsled skall bort och en del av de nuvarande sektions- och avdelningscheferna är psykologer som eventuellt måste pytsas ut någonstans i verksamheten, däribland Vuxentorget. Således råder totalt anställningsstopp.

Den senaste veckan har min blick förändrats. Jag märker det när jag cyklar till jobbet eller skjutsar sonen till träningen. Jag brukade cykla snabbt, full av tankar, grubblerier och oro kring vad jag skall göra på jobbet, vad jag skall göra när jag kommer hem, vad jag skall göra för middag, hur jag skall lösa det och det problemet. Nu lägger jag märke till saker jag inte lagt märke till tidigare. En antikvitetsbutik jag inte visste låg på vägen in till stan. Ett lägenhetsfönster fullt av gröna krukväxter. Adventsljusstakar. En vägg i full av porträttfoton i ovala ramar. Ett rum med en stor bokhylla fylld med böcker och en hög trave tidskrifter. Ett annat rum med en grön fondvägg och en mönstrad taklampa. Jag unnar mig kortvariga, flyktiga fantasier om de människor som bor innanför de upplysta lägenhetsfönstren.

I dag var jag hos läkaren. Det har blivit stor skillnad på de fem veckor jag hittills varit sjukskriven. Den kroniska ångesten är borta. Jag orkar mer. Jag sover bättre, och även om jag sover dåligt tar jag mig igenom dagarna. Jag är inte lika lättretlig. Jag säger »nej«. Och jag kan känna lycka!