Mobiltelefoner i bubbelpoolen

När jag idag klev i bubbelpoolen på IKSU satt där två ynglingar med varsin mobiltelefon i handen. De samtalade med varandra och tittade gång på gång på sina mobiltelefoner. De skickade meddelanden med Facebook Messenger och bilder med Snapchat. Släckte skärmen, höll i telefonerna, växlade några ord, fram med telefonerna, skickade fler bilder och meddelanden. (Jag försökte göra grimaser i bakgrunden, men de såg skickligt till att ingen annan kom med på bilderna de tog.)

När jag kom till omklädningsrummet satt en ung man på bänken och fipplade med sin mobiltelefon. Jag klädde av mig, duschade, tvålade in mig och torkade mig medan han satt där, fullt koncentrerad på sin telefon. När jag ville komma åt mitt skåp, som han satt precis framför, reste han sig upp, ställde sig mitt på golvet och fortsatte vara helt uppmärksam på sin telefon.

Ibland gör jag detsamma. Nej, jag tar inte med mig telefonen ner i bubbelpoolen, där går gränsen, men nog händer det att min uppmärksamhet lämnar omgivningen och försjunker in i någon konversation, Twitter eller Mastodon. Jag dömer inte.

Men jag kan inte låta bli att undra. Om det närvarande ögonblicket är det enda vi äger, om sann lycka är att förvalta det som om det vore det sista, är ett förstrött textande och snapchattande det jag vill ägna de sista femton minuterna av mitt liv åt?

Jag kan inte svara för ynglingarna i bubbelpoolen eller den unge mannen i omklädningsrummet – återigen, jag dömer inte – men mitt svar är »nej«.