Marcus Aurelius

Jag har börjat läsa den romerske kejsarens Marcus Aurelius filosofiska betraktelser, i svensk översättning med titeln Självbetraktelser (Sjösala förlag, 2019). Översättningen känns hafsigt gjord och språket är många gånger krångligt med väldigt långa meningar och bisatser, som om den latinska ordföljden bevarats på bekostnad av läsflyt och begriplighet. Jag saknar också förklarande fotnoter. Det finns några få, men det hade kunnat vara mer.

Likväl är det fascinerande läsning, författad för snart två årtusenden sedan. Återkommande i Aurelius text är det närvarande ögonblicket, det enda vi egentligen äger, och vår plikt att ta vara på det genom att handla rätt, enligt vår »natur«, vilken, om man läser Alasdair MacIntyre, är beroende av vilka vi är, vilken plats eller position eller funktion vi har i samhällsgemenskapen, och vilken situation vi står inför. Det lyckliga livet består i att utföra det ögonblicket kräver av oss – och det är angeläget, för antalet ögonblick är begränsat.

Och någonstans (jag hade tänkt leta upp citatet men hittade det inte) skriver Aurelius i förbigående att Patricier – roms extremt rika överklass – i allmänhet hyser mindre människokärlek än andra. Aurelius var själv patricier.