Göra saker på egen hand

Igår gjorde jag något ovanligt, nämligen precis det jag för stunden kände för. Jag åkte hem från jobbet, beställde en pizza och satte mig framför TV:n och såg fyra avsnitt av The Expanse i ett svep. Det kändes ovant, men bra.

Jag är usel på att göra saker för min egen skull. Dels för att barnen eller jobbet eller Rebecca eller någon annan inbillad eller verklig plikt kommer före, dels för att jag helt enkelt inte riktigt vet hur man gör.

Min tillvaro mellan 2016 och 2018 bestod av att försöka överleva, att försöka hitta en väg framåt i kaoset efter skilsmässan samtidigt som jag var arbetslös. Det fanns över huvud taget inte tid att leva. När jag fick en stund över fick jag panik. Jag hade hela tiden känslan av att det var något jag var tvungen att göra för att undvika katastrof. Jag kunde inte slappna av.

Nu får jag inte längre panik. Bara ångest. Men att göra saker bara för min egen skull är något jag måste öva på. Min hederskodex är att uppfylla de plikter jag har gentemot mina medmänniskor – men jag glömmer hela tiden att jag har förpliktelser också gentemot mig själv. Förpliktelserna gäller alla människor, inte bara alla andra. I vissa lägen är det rätta handlandet faktiskt att ta hand om sig själv.