Sitter på tåget mellan Kramfors och Stockholm efter några dagar på Urkult. Känner en stress som kommer krypande i kroppen. Börjar posta på sociala media. Kommer att tänka på alla inlägg och texter jag behöver skriva för att marknadsföra mig som psykolog. Får dåligt samvete över texterna jag inte skrivit, inte postat. Tänker att jag måste göra som de andra som skriver på sociala media och skaffar sig följare. Skriva något engagerande som folk känner igen sig i. Ångesten knyter sig i bröstet.

»Det är långt till jul«, sade sjuksköterskan på demensboendet när jag berättade att jag och mina barn skulle hälsa på mamma i jul. »Skall ni träffa henne medan det fortfarande går att få kontakt är det nog nu som gäller.« Mamma hade varit sjuk och slutat äta. De fick bara i henne teskedar med kräm och hennes krafter försvann snabbt.

Idag blev det äntligen av. Jag har funderat på vasektomi – manlig sterilisering – i flera år. Jag påbörjade till och med processen för 4–5 år sedan, men kom av mig när det visade sig att det kostade åtskilliga tusen kronor i Region Västerbotten. I Stockholm gäller vanlig patientavgift. Tack vare vårdvalet kunde jag genomföra ingreppet i Stockholm i stället för Umeå. Varför regionerna gjort på det sättet är mig obegripligt. Kanske tänker Region Västerbotten att manlig sterilisering inte är någonting de skall hålla på med. Det får andra regioner ta.

I går gick jag i Stockholm Pride. Det var första gången jag var med i Stockholm. Charlotta och jag anslöt till Stolta föräldrar, föräldrar och andra vuxna närstående till HBTQI-personer. Paraden kantades av människor som jublade och applåderade. En del grät. »Stolta föräldrar får alltid mest jubel«, sade Charlotta. Jag blev förvånad och förstod inte rikigt varför.

Vi har hörts några enstaka gånger sedan det tog slut för snart ett år sedan. Då har det handlat om praktiska saker som att vi förväxlat varandras skidor. Ibland har jag saknat henne. Saknat oss. Saknat hur det var i början, när vi precis hade träffats.

I dag fyller Oskar 15 år. Det firar jag med en bild av Oskar från varje år.

För mig är saker sällan bara en sak. Allt är som regel flera saker, betraktat ur flera perspektiv. Varje företeelse inrymmer lager och åter lager av mångtydighet. Allt samtidigt. Men oftast får jag dela ett perspektiv i taget med andra. Inte sällan är det jag som får vägleda andra till de nya perspektiven, till tillvarons mångtydighet.

De senaste månaderna har jag lärt känna en mycket speciell människa. När jag är med henne är alla perspektiv närvarande samtidigt. Jag behöver inte vägleda henne för att hon skall finna mångfalden av perspektiv. Hon ser dem redan. Vi delar dem. Vi rör oss mellan dem så lekande lätt. När vi har kontakt är varje ögonblick så rikt, så fylligt, så mättat av mångtydighet. Ett samtal är inte bara ett samtal, det är många saker. En omfamning är inte bara en omfamning, det är många saker. Jag är inte bara jag, jag är den vuxna mannen, den ansvarstagande föräldern, det lekande barnet, det rädda barnet – allt samtidigt.

Med de flesta är världen växlande färger. Med henne är världen en regnbåge. Alla färger samtidigt.

Jag besökte min mamma på demensboendet när jag var ute och reste för några veckor sedan. Det var väldigt varmt den dagen. Hon satt utomhus tillsammans med några andra boende när jag kom dit. Personalen ordnade så att vi kunde sitta lite avsides i skuggan av ett parasoll. De hämtade in de andra boende en efter en så att vi till slut satt ensamma på innergården, mamma och jag.

I dag var det bröllop. Det tog en dryg timme att ta sig från Umeå till Munkviken. Väl på plats åt vi medhavd pastasallad till lunch, bytte om till finkläder och gick ner till klipporna vid havet där vigseln skulle ske. Det var fullt av väntande bröllopsgäster på klipporna.

Ett stycke jag läste i Jerold Kreismans bok har följt med mig i flera dagar:

When a child is abused, they invariably blame themselves because (consciously or subconsciously) that is the best of the available alternatives. If they blame the adult, they will be terrified by their dependency on incompetents who are unable to take care of them. If they blame no one, pain becomes random and unpredictable and thus even more frightening because they have no hope of controlling it. Blaming themselves makes the abuse easier to understand and therefore possible to control – they can feel that they somehow cause the abuse and so will be able to find a way to end it, or they will give up and accept that they are »bad«. (Kreisman & Straus, 2021, 152)

Tog en promenad in till stan i regnet. Gick förbi alla restauranger och uteserveringar. Det var inte så många ute. Det kändes mysigt att gå där under paraplyet och titta på allt. Efter ett tag slog det mig att jag kände något jag inte känt på länge.

Det är första gången jag gråter över den händelsen. Första gången jag känner sorg.

Jag tror det är friskt.

I dag fann jag Surgubben, min ancistrus eller algätare, död på botten av akvariet. Han låg där på rygg invid filtret. De andra fiskarna hade redan börjat äta på honom.

Jag fick SMS från min pappa idag.^[1] Eller kanske skall jag säga min före detta pappa? Det första var inte riktigt sammanhängande:

Det var en vacker februaridag. Jag promenerade längs strandpromenaden i Umeå när min mammas biståndshandläggare ringde. Han var besvärad och obekväm. Han hade fått in två orosanmälningar, dels från hemsjukvården, dels från sjukgymnasten. Han var mest bekymrad över anmälan från sjukgymnasten.

Igår började jag läsa en bok som var svår att läsa, för jag kände igen mig i nästan varenda mening. I hate you – don’t leave me, Jerold Kreismans bok om emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Den inleds med en fallbeskrivning som jag alltför väl kände igen mig i. Jag hann till sidan 13 innan jag brast i gråt.

I fredags hälsade jag på min mamma. Hon var glad, skrattade mycket och var helt osammanhängande. Hon kände igen sin syster – min moster – som också besökte henne, men jag tror inte hon kände igen mig hela tiden. Flera gånger berättade jag hur gamla mina barn var, att jag fyller 50 i år och att hon skulle fylla 81. Det var samma reaktion varje gång: »nä, är det sant?«

Den 27 augusti fyllde min mamma Birgit 80 år. Vi firade henne med en lunch på Kinnekullegården i Götene. Detta är några bilder därifrån.

I dag blev det klart att jag börjar arbeta som skolpsykolog vid Skövde kommuns elevhälsa i september. Det innebär att jag återigen kommer att börja veckopendla; jag kommer att vara på plats i Skövde varannan vecka.