Pride

I går gick jag i Stockholm Pride. Det var första gången jag var med i Stockholm. Charlotta och jag anslöt till Stolta föräldrar, föräldrar och andra vuxna närstående till HBTQI-personer. Paraden kantades av människor som jublade och applåderade. En del grät. »Stolta föräldrar får alltid mest jubel«, sade Charlotta. Jag blev förvånad och förstod inte rikigt varför.

Så passerade vi Stureplan. Där stod två personer på ett upphöjt podium, pratade i en högtalare och kommenterade dem som gick förbi. När vi gick förbi berömde personen Stolta föräldrar för vår »förutsättningslösa kärlek som så många av oss önskar att vi hade haft ›back in the day‹«.

Först då förstod jag varför alla applåderade oss.

Jag brast i gråt. När vi passerade Humlegården var kullarna fyllda med människor som jublade, applåderade och grät. Det var alldeles överväldigande.

Jag minns när Cleo för några år sedan grubblade över någonting som hen inte kunde tala om. Jag frågade om det möjligen handlade om kön och könsidentitet, för av någon anledning kände jag det på mig. »Ja«, svarade hen. Jag kramade om hen och sade att »du kan inte säga någonting som förvånar mig«. »Jag vet«, svarade Cleo. Några dagar senare kom hen ut.

Jag gjorde bara det självklara och tyckte inte det var något märkvärdigt. Nog visste jag att det fanns föräldrar som inte accepterade eller inte ens förmådde älska sina HBTQI-barn – men det var först nu som jag insåg att det kanske inte var de som var annorlunda, utan jag.