Vasektomi

Idag blev det äntligen av. Jag har funderat på vasektomi – manlig sterilisering – i flera år. Jag påbörjade till och med processen för 4–5 år sedan, men kom av mig när det visade sig att det kostade åtskilliga tusen kronor i Region Västerbotten. I Stockholm gäller vanlig patientavgift. Tack vare vårdvalet kunde jag genomföra ingreppet i Stockholm i stället för Umeå. Varför regionerna gjort på det sättet är mig obegripligt. Kanske tänker Region Västerbotten att manlig sterilisering inte är någonting de skall hålla på med. Det får andra regioner ta.

Hur som helst. Igår kväll och i morse tvättade jag mig med Descutan, ett bakteriedödande rengöringsmedel som är till för att förebygga infektioner vid operationer. Det följde med ett schampo i förpackningen som mer eller mindre förstörde mitt hår, så just nu ser jag fram emot hårtvätt med riktigt schampo och en hårinpackning.

Jag har ingen känsla för hur lång tid det tar att ta sig mellan olika delar av Stockholm, så när jag klockan åtta på morgonen upptäckte att det skulle ta mig en trekvart att ta mig till mottagningen blev jag en smula stressad. I kallelsen uppmanade de mig att vara där i god tid, gärna en halvtimme innan, men det visade sig att en kvart innan gick alldeles utmärkt.

Kirurgen ropade försiktigt upp mitt namn. »Björk?« En kort, kraftig man i vad jag gissade var trettiofemårsåldern hälsade med ett stadigt handgrepp. Han ledde mig genom trapphuset in i operationssalen. En stor, luftig sal med en rad ljusa fönster. Mitt i rummet stod en brits förberedd med ett vätskeabsorberande lakansskydd. Vid sidan om var en kvinnlig sköterska, gissningsvis några år äldre än jag, upptagen med förberedelser. Hon hälsade på mig och gav mig ett leende.

Jag hade inte tänkt så mycket på operationen innan. Inte oroat mig heller, men när jag nu klev in i operationssalen hoppade hjärtat några extra gånger och blodvallningar spred sig genom kroppen. Vad är det jag håller på med?

»Ta av dig byxorna, dra ner kalsongerna till knäna och kom och lägg dig här«, uppmanade sköterskan. Jag gjorde som hon sade men tog också av mig strumporna, vilket ledde till en liten diskussion om det var okej att jag inte hade strumpor på mig och kirurgen berättade att han när han kom hem från jobbet ofta slängde av sig strumporna i panik för att befria fötterna. »Det var så jag kände nu«, sade jag.

Jag lade mig på britsen och drog ner kalsongerna. »Du får ha mobiltelefonen om du vill«, sade kirurgen. »Åh, den är i ryggsäcken«, sade jag. »Jag har ett par hörlurar där också som kan vara bra att ha.« Kirurgen började leta i ryggsäcken men hittade dem inte. Jag bad honom ge mig ryggsäcken så jag kunde ta fram telefonen och hörlurarna själv och kommenterade att jag tycker det är lite obehagligt att gräva i andras väskor. Det tyckte inte kirurgen. Särskilt inte min ryggsäck som var så välordnad och välsorterad, tillade han.

De satte upp ett skynke så att jag inte skulle kunna se vad de gjorde. Sköterskan tvättade med desinficering som var så kall att jag lite kippade efter andan. Jag växlade mellan att läsa en artikel på telefonen och småprata med läkaren och sköterskan för att distrahera mig.

Kirurgen började känna och klämma på högra sidan om pungen för att hitta sädesledaren. Det var tydligen inte så enkelt så det tog ett tag. När han hittat den höll han fast i den och satte lokalbedövning. Det stack till lite grann men inte så mycket som jag väntat mig. Därefter förmodar jag att han satte ett snitt. När han började dra i sädesledaren gjorde det fruktansvärt ont. Det var en smärta som spred sig från pungen upp i hela buken och jag grimaserade och lät en hel del. »Andas djupt«, uppmanade sköterskan. Till slut var det över och kirurgen satte en sutur. Den vänstra sidan gick mycket smidigare och jag kände just ingenting. »Jag föredrar vänster«, skämtade jag.

När allt var klart fick jag försiktigt sätta mig upp på britsen. Sköterskan gav mig en festis. »Mindre socker«, stod det på den. Jag kände mig lite matt, men inte yr eller något sådant. Jag klädde på mig, tackade för mig och gick därifrån. Själva ingreppet kan inte tagit mer än en halvtimme och jag var ute ur operationssalen inom en timme.

På tunnelbanan hem reagerade dock kroppen. Jag blev alldeles matt och jag tänkte att om jag inte sätter mig ner och tar det lugnt finns en liten risk att jag svimmar. Jag gick stelbent från tunnelbanan, stannade till på närbutiken för att köpa chips och godis och kraschade i soffan när jag kom hem. Där stannade jag större delen av dagen.

Just nu känner jag mig som vanligt, men jag är å andra sidan ganska fullpumpad med paracetamol.