Bröllop

I dag var det bröllop. Det tog en dryg timme att ta sig från Umeå till Munkviken. Väl på plats åt vi medhavd pastasallad till lunch, bytte om till finkläder och gick ner till klipporna vid havet där vigseln skulle ske. Det var fullt av väntande bröllopsgäster på klipporna.

Så kom bröllopsparet följt av spelemän. Jag blev rörd till tårar när jag fick syn på dem. Båda var klädda i enkla linneklänningar. Vågorna slog mot klipporna och varken jag eller barnen hörde ett ord av vigselakten, men det gjorde inte så mycket. Jag hörde prästen fråga »tager du« och så vidare, men vågbruset överröstade svaret. Det rådde dock aldrig någon tvekan om vad svaret var.

Cleo och Oskar var stiligt uppklädda. Cleo verkade uppskatta tillställningen och kom och lade sig sist av oss. Oskar skydde det som pesten. Det var alldeles för mycket folk för honom.

Jenny höll ett tal till Martina som gjorde mig djupt berörd. Jenny gav uttryck för en kärlek och lycka med ord som hon aldrig använt till mig. Martina gör henne lyckligare än jag någonsin kunde göra. Jag blev tvungen att lämna festlokalen, ner till klipporna. Tårar strömmade ned för mina kinder. Jag kände ingen ledsenhet, ingen bitterhet, ingen ilska. Bara tacksamhet. Tacksamhet över att Jenny hittat hem.

Det var en magisk kväll med en himmel som flammade i rött, rosa och blått.