I dag blev det klart att jag börjar arbeta som skolpsykolog vid Skövde kommuns elevhälsa i september. Det innebär att jag återigen kommer att börja veckopendla; jag kommer att vara på plats i Skövde varannan vecka.

Sedan januari har jag läst filosofi på halvtid, men det håller inte längre. Vid det här laget har jag närmare 620 högskolepoäng, så det är inte så att jag behöver studierna. Jag hade en tanke om att jag skulle kunna använda filosofin för att så småningom läsa till tvåämneslärare i psykologi och filosofi, men jag kommer aldrig har råd att läsa kompletterande pedagogisk utbildning (KPU).

Håkan Boström publicerade idag en ledare i GP som i några få stycken summerar utvecklingen i offentlig sektor de senaste 30 åren.

I dag ringde Arbetsförmedlingen upp. Arbetsförmedlaren jag pratade med var väldigt hjälpsam och verkade närmast generad över att inte kunna erbjuda någon form av arbetsträning. Det är tydligen stopp på alla sådana insatser på grund av corona-pandemin. Och Stöd och matching förefaller inte vara vad jag behöver med tanke på att jag redan har två yrkesutbildningar och tio års erfarenhet av ytterligare ett yrke.

I dag fattade AEA beslutet att jag beviljas arbetslöshetsersättning. Efter att Försäkringskassan gett mig nobben är det åtminstone en lättnad att veta att jag kommer att klara mig ekonomiskt.

Rehabilitering får jag däremot ordna på egen hand.

Apropå Försäkringskassans avslag på min ansökan om sjukpenning och deras hänvisning till att mina synpunkter inte tillfört någon ny medicinsk information, frågade jag Niklas Altermark, forskare i statsvetenskap vid Lunds universitet, och Andreas Pettersson, lektor i offentlig rätt vid Södertörns högskola, om det verkligen är ett rimligt arbetssätt.

I dag kom det väntade avslaget på min ansökan om sjukpenning som Försäkringkassan förvarnade om den 5 november. De upprepar pliktskyldigt de synpunkter jag lämnade den 10 november och konstaterar kort att:

Synpunkter från dig som inkom den 11 november 2020 ändrar inte Försäkringskassans bedömning eftersom de inte tillfört ärendet någon ny medicinsk information.

Häromdagen fick jag förhandsbesked om att Försäkringskassan avser avslå min ansökan om sjukpenning med absurda och ohederliga argument. I dag skickade jag följande svar till berörd handläggare.

Häromdagen fick jag besked att Försäkringskassan avser avslå min ansökan om sjukpenning. Deras bedömning är fullständigt absurd.

Det har gått drygt två veckor sedan jag gjorde min sista arbetsdag på psykiatrin och Vuxentorget. Tillvaron sedan dess har varit… annorlunda. Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom. Nu när jag haft två veckor på mig att fundera är det alldeles uppenbart för mig att stress och utmattning har varit mitt huvudproblem länge, men definitivt sedan 2016. Jag klarar inte av att skriva. Jag klarar inte av att planera. Jag är extremt stresskänslig. Varje oväntad händelse ger mig maximalt ångestpåslag. Bara att ha en tid att passa ger mig ångest. Att jag lyckats hanka mig fram som psykolog de senaste tre åren är ett under – och samtidigt vansinne. Det är inte konstigt att ingenting i livet fungerat. Alla nätter jag legat vaken med ångest. Alla panikattacker och raseriutbrott. Stress och utmattning.

I onsdags gjorde jag min sista arbetsdag som psykolog inom vuxenpsykiatrin. Egentligen var jag sjukskriven på 50%, men jag arbetade mer än heltid den sista veckan för att bli klar med alla utredningar. Igår åkte jag förbi min gamla arbetsplats, arkiverade testresultat och lämnade in nycklar och passerkort.

Aldrig mer psykiatri.

Mitt jobb består i att göra neuropsykiatriska utredningar och fastställa diagnoser som ADHD och autismspektrumtillstånd (AST). Diagnoser som på många sätt är problematiska. Båda är gigantiska paraplybegrepp som inrymmer en enorm spännvidd av svårigheter. Diagnoskriterierna för ADHD är oerhört spretiga och överlappar varandra. Den problembild som ADHD beskriver – för diagnoser är bara beskrivningar, inte förklaringar – kan ha många orsaker. Och framför allt: ett funktionshinder är en benämning på diskrepansen mellan omgivningens krav och individens förmåga. Att vi över huvud taget pratar om neuropsykiatriska funktionshinder beror på att det finns en (allt större) grupp människor som faller utanför en allt snävare norm och som inte klarar att leva upp till samhällets och arbetslivets successivt ökande krav.

Psykiatriska kliniken i Umeå håller på att omorganiseras. Ett chefsled skall bort. Ledningen presenterar ett preliminärt förslag. Mottagningar slås samman och varje chef kommer att få fler medarbetare. Fack- och yrkesförbunden (Psykologförbundet, Läkarförbundet, Vision, Kommunal, Vårdförbundet, Sveriges arbetsterapeuter och Fysioterapeuterna) protesterar mot att göra risk- och konsekvensanalyser på ett så magert underlag som hittills getts, men det gör ingen skillnad. I dag satt vi i möte och gjorde risk- och konsekvensanalys av en omorganisation vi egentligen inte vet någonting om.

Varje gång jag skall skriva ett psykologutlåtande får jag skrivkramp. Att skriva är för mig är ett slags mentalt tillstånd som det tar ganska lång tid att försätta sig i. Jag försöker kliva in i eller kanske snarare låta mig uppslukas av klientens värld – så som jag fått den till mig i berättelser, psykologiska test, skattningsskalor och observationer – och försöka syntetisera allt till en sammanhängande tolkning eller berättelse. Jag väger varje ord på guldvåg, väl medveten om att klienten själv kommer att läsa min text. Det tar lång tid att kliva in i den där världen, lång tid att komma igång med skrivandet – och när det väl är igång går det inte att stoppa.

I dag kom jag hem frustrerad och uppgiven från jobbet. Det här håller inte längre.

Jag gör psykologutredningar i vuxenpsykiatrin. Hittills kan de patienter jag möter grovt sett delas in i två kategorier. Den ena kategorin är människor med en förhållandevis enkel och tydlig problembild där lösningen därmed också är relativt enkel. Det kan handla om uppenbara uppmärksamhetssvårigheter med hyperaktivitet (ADHD). De har vänt sig till primärvården med just den frågeställningen, remitterats vidare till psykiatrin, varit på bedömningssamtal, skickats vidare till någon mottagning inom psykiatrin, ställts i kö, och väntat, väntat, väntat, ibland flera år. Under tiden har livet stått stilla. De har gått hemma, sjukskrivna, och väntat. För mig krävs det ett samtal och två psykologiska test för att säkerställa diagnosen. Och jag undrar: varför kunde inte diagnosen ställts redan vid remissbedömningen om den nu var så enkel att ställa, i stället för att låta personen vänta i ett, två, tre år? Och sedan, vad händer då? Personen ställs i kö för behandling och andra insatser, och mera köer, också där ett till två års kö. Det kan gå två, tre, fyra, fem år innan man får hjälp efter att ha remitterats till psykiatrin.

Den andra kategorin är personer som har snurrat runt i primärvård och psykiatri men som ingen tagit sig tid att lyssna på. Personer som ibland är väldigt medvetna om sina svårigheter och sitt lidande, som har fullt rimliga teorier om varför, men som inte blir tagna på allvar. Ibland är det mindre uppenbart vad som är problemet och det krävs en hel del arbete – men praktiskt taget alltid blir jag nedslagen av att läsa tidigare journalanteckningar. Snabba bedömningar, förhastade slutsatser, vilda gissningar, ibland nedsättande och rent kränkande kommentarer om personens bristande självinsikt eller kläder. De har satts upp på utredningslistan för att de inte blivit bättre »trots flera behandlingsförsök« och det måste vara någon annan »bakomliggande problematik« som är den »egentliga orsaken«. Visst finns där någon form av problematik som behöver förstås, men det enda problem jag egentligen kan finna är att ingen tagit sig tid att lyssna. Ingen har låtit dem tala till punkt och försökt förstå dem på deras egna villkor, bortom alla diagnostiska kategorier och behandlingsinsatser. Det enda problemet är att mitt jobb inte gjorts tidigare.

Jag vet inte om jag är bra på det jag gör. Jag är bra på att förstå människor och deras livssammanhang. Jag är bra på att få syn på människor i deras livsberättelser. Ja, det är själva livsberättelsen som är nyckeln till att förstå en människa och hennes lidande. Så jag lyssnar på människors berättelser om sig själva. Jag tar dem på allvar. Många gånger har de själva de bästa teorierna om varför de mår dåligt. De behöver bara få dem bekräftade. Men att lyssna på människor och förstå deras livssammanhang är inte riktigt vad jag förväntas göra inom psykiatrin. Jag förväntas diagnosticera, reducera människors oändliga livsvärld till diagnostiska kategorier. Och förhoppningen på de diagnostiska kategorierna är att de skall säga vilken typ av behandling som passar så att patienten äntligen kan få rätt behandling. Men de diagnostiska kategorierna bidrar inte med någon förståelse, de är värdelösa i det avseendet. De bidrar i bästa fall med lite fingervisning om vilken form av behandling som kan vara lämplig, men det är inte mer än en fingervisning.

Allt detta sammanfattar jag i ett psykologutlåtande. Eller jag försöker i alla fall. Jag dignar under detta skrivande. Varenda utredning känns lite grann som min doktorsavhandling. Materialet jag sitter med är gränslöst. Människors berättelser. Allt jag ser mellan berättelserna, i de där gluggarna mellan satserna, alla dessa kulturella och personliga berättelser jag ser sammanvävda med bara några få ord av en personlig berättelse, alla aktörer i berättelserna, verkliga personer som patienten har verkliga, viktiga relationer till, hur de framträder i berättelserna med sådan klarhet och hur patienten själv därmed blir tydlig, tydligare än vad hen någonsin skulle bli upphängd i symptomskattningsskalor och diagnostiska kategorier. Om mina kollegor bara visste hur mycket av en människas värld som kan dölja sig i bara en enda berättelse om en enstaka händelse! Men de har tränats att se människor genom sina strukturerade intervjuer, skattningsskalor och psykologiska test.

Och allt som händer i rummet! Alla små detaljer jag lägger märke till, hur en flackande blick i en millisekund kan avslöja att min fråga träffat rätt, hur en aldrig så liten tvekan kan avslöja hur personen framför mig noga väljer sina ord, hur en plötslig fåordighet under en testning döljer besvikelse eller rädsla. Eller hur personen som aldrig möter min blick, som alla misstänkt vara autistisk, inte kan lyfta blicken och möta min på grund av en skam som så fullständigt genomsyrar dennes livsvärld att allas blickar bränner som eld och de själva är genomskinliga, genomskådade i all sin uselhet.

Och allt detta skall jag sammanfatta på några få sidor i ett psykologutlåtande. Det är inte en omöjligt uppgift – men den är fruktansvärt ansträngande. Jag har skrivkramp varenda gång. Jag väger varje ord på guldvåg. Jag är skyldig att göra det; mina ord kommer att förfölja den människan länge, kanske resten av livet. Precis som med doktorsavhandlingen formar texten sig själv, hela tiden, överallt. Den följer med mig hem. Den är närvarande när jag skall sova. Den är närvarande när jag äter. Den är närvarande när jag tränar. Den är närvarande här och nu, när jag sitter och skriver en annan text. Just nu har jag tre utredningar igång samtidigt, tre människors berättelser, tre livsvärldar som är öppna samtidigt, tre utlåtanden som aldrig riktigt lämnar mig. Jag känner sådan skuld över att jag inte färdigställer dem.

Vad händer sedan? Patienten tas upp på rond, man fattar beslut om behandling och andra åtgärder, och så nya köer, ny väntan. Annan personal noterar diagnoserna som är satta. Ibland läser de det diagnostiska resonemanget. I bästa fall läser de hela den sammanfattande bedömningen. Ingen läser någonsin den omfattande redovisningen av allt material som bedömningen och det diagnostiska resonemanget grundar sig på.

Min talang är att lyssna på människor. Min talang är att tolka människor. Min talang är att vinna människors förtroende och få dem att känna sig trygga. Min talang är att finna de svåra, ömmande punkterna och få människor att berätta om dem. Min talang är att ta människor på allvar – och att få dem att känna sig tagna på allvar.

Men min talang drunknar i ett diagnostiskt resonemang i ett ineffektivt och underdimensionerat psykiatriskt system där de huvudsakliga insatserna är köer och väntan, köer och väntan; ett psykiatriskt system där få anställda har möjlighet att lyssna, verkligen lyssna, på sina medmänniskor och de som verkligen gör det, som jag, plågas av kraven på »produktion«, »genomströmning«, »pinnar«, »statistik«.

Jag är för långsam, för noggrann, jag gör ingen egentlig skillnad, och även om jag får en människa att känna sig sedd under de veckor vi ses lämnar jag henne åt… åt ingenting. Mer väntan.

Jag känner mig så maktlös. Så uppgiven.

Jag vet inte om mina kollegor plågas på samma sätt som jag. Jag vet inte om mina kollegor också känner sig maktlösa. Kanske lyckas de göra större skillnad. Kanske har de rätt talanger och gåvor för att fungera det psykiatriska systemet.

Jag har det inte.

Jag har fel talanger och är nog för känslig för att arbeta inom psykiatri.

Det är rörigt på jobbet nu. Den person jag vikarierar för på Vuxentorget har fått annan tjänst, vilket innebär att tjänsten skulle utlysas som en tillsvidaretjänst och jag skulle naturligtvis söka. För snart två veckor sedan meddelade min chef att mitt vikariat inte kommer att förlängas efter årsskiftet. Den ordinarie tjänsten skulle heller inte utlysas, vilket skulle innebära att Vuxentorget (samverkan mellan Umeå kommun, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Region Västerbotten) skulle bli utan psykolog efter nyår. Detta eftersom Psykiatriska kliniken i Umeå omorganiseras. Ett chefsled skall bort och en del av de nuvarande sektions- och avdelningscheferna är psykologer som eventuellt måste pytsas ut någonstans i verksamheten, däribland Vuxentorget. Således råder totalt anställningsstopp.

Jag har en dröm: att få introducera blivande psykologer till psykologin när de påbörjar sina studier vid universitetet.

Torsdagen den 31 januari gjorde jag min sista arbetsdag som psykolog på Arbetsförmedlingen och dagen efter anmälde jag mig arbetslös på Arbetsförmedlingens hemsida. Min a-kassa ville ha det obligatoriska arbetsgivarintyget, så jag kontaktade min tidigare chef och bad hen ordna ett dylikt. Jag fick svaret att hen skulle ordna det och lägga på mitt skrivbord – fast det var ju inte längre mitt skrivbord, jag hade ju slutat.