Aldrig mer psykiatri
I onsdags gjorde jag min sista arbetsdag som psykolog inom vuxenpsykiatrin. Egentligen var jag sjukskriven på 50%, men jag arbetade mer än heltid den sista veckan för att bli klar med alla utredningar. Igår åkte jag förbi min gamla arbetsplats, arkiverade testresultat och lämnade in nycklar och passerkort.
Aldrig mer psykiatri.
Mitt högsta önskan de senaste tre åren har varit att få en tillsvidaretjänst så att jag kan ägna mig åt det som livet kräver av mig just nu – mina barn, bygga upp ett fungerande liv efter skilsmässan, återhämtning från utmattningssyndrom och så vidare – utan att behöva oroa mig för ekonomi, arbetslöshet och återigen förlora kollegor och ett socialt sammanhang. Min önskan att få en tillsvidaretjänst var så stark att jag gjorde allt jag kunde för att hitta ett förhållningssätt som fungerande i psykiatrin. Men det kostade för mycket. Att försöka anpassa mig till psykiatrin fick mig bara att känna mig som en oduglig psykolog. Det nötte ut mig och utarmade mig.
Vad är då så fel med psykiatrin?[1]
Språket. Det språk som används inom psykiatrin för att tala om och begripliggöra människors mående och lidande är det i särklass största problemet. Det enda språk som finns tillgängligt är det diagnostiska språket. Och det diagnostiska språket reducerar människors livsberättelser och livssammanhang till statiska beskrivningar av »tillstånd« som förmodas finnas inuti individen själv, antingen i någon form av psykologisk dysfunktion (som åtgärdas med KBT) eller någon form av neurokemiskt problem (som åtgärdas med medicin) eller båda. Varken KBT eller medicin behöver vara dåliga åtgärder – jag är inte på något sätt medicinkritisk – men att det diagnostiska språket så fast förankrar lidandet i individen som organism gör att man blir blind för individen i sitt livssammanhang.
Tankegången är att indivdens mående är någonting som finns inuti individen och som orsakas av hennes livssammahang. Ingen (eller i alla fall få) förnekar att depression hänger ihop med individens livssammanhang, men det betraktas likväl som ett medicinskt tillstånd. Som alla medicinska tillstånd kan det behandlas med medicin.
Men tänk om individens mående är hennes livssammanhang? Tänk om individens mående inte är något inuti individen som orsakas av något yttre, utan är synonymt med helheten, hennes livssammanhang? Tänk om individens mående inte går att särskilja från hennes livsberättelse? Tänk om individens mående är hennes livsberättelse?
När jag möter människor i psykiatrin – som regel i egenskap av utredande psykolog – lyssnar jag på människors berättelser och försöker förstå dem i deras livssammanhang. Givet hur deras liv ser ut är det sällan svårt att förstå att de mår som de gör. Ofta har de själva rimliga teorier om varför de mår som de gör och rimliga idéer om vad de skulle behöva för att må bättre. Det är livssammanhanget och livsberättelsen som gör att människor är begripliga – både för varandra och för sig själva.
Men mitt uppdrag består inte i att lyssna på människor, utan att ställa diagnoser. Människors livssammanhang och livsberättelser skall reduceras till en diagnostisk kategori. Och en diagnostisk kategori är som sagt en statisk beskrivning av ett »tillstånd« som inte bidrar till att göra människor och deras lidande begripligt. Visst kan en diagnos fungera som en hjälp att matcha patienter med behandlingar och behandlare – men diagnosen bidrar inte särskilt mycket till förståelsen av en människa och hennes lidande och svårigheter. I många fall är det tvärtom.
Diagnosen har ett skenbart förklaringsvärde. Många, såväl patienter som professionella, ser diagnosen som en förklaring till varför personen mår som den gör och gör som den gör. Men psykiatriska diagnoser är – PTSD undantaget – endast symptombeskrivningar och innehåller i sig inte en enda förklaring till varför symptomen finns där. När diagnosen depression ställs, till exempel, förklaras ofta måendet med att personen »har en depression« – men i själva verket är det tvärtom: eftersom personen mår som denne gör kan beskrivningen »depression« användas för hennes mående. Detsamma gäller funktionshinderdiagnoser som ADHD och AST. Det är inte ADHD som orsakar att en person gör eller fungerar på ett visst sätt, utan det är det faktum att personen tänker, känner och handlar i enlighet med diagnoskriterierna som gör att just det tänkandet, kännandet och handlandet kan beskrivas med diagnosen ADHD.
För övrigt anser jag att ADHD är en skitdiagnos som borde strykas i diagnosmanualerna. Men det får jag skriva om en annan gång.
Så det jag har ägnat mig åt de senaste 19 månaderna är att försöka pressa människors livsberättelser och livssammanhang genom en diagnoskod. Jag har försökt skriva utredningar som på något sätt skall fånga och förmedla något av människans livssammanhang och underlätta förståelsen för nästa person som skall träffa denne – men psykiatrin saknar helt förmåga att förvalta ett sådant arbete. Det enda som lyfts vidare är diagnoskoden. Nästa psykolog eller psykiatriker eller psykoterapeut eller sjukgymnast som personen möter i psykiatrin har knappast tid att sätta sig in i den enskilda individens livsberättelse eller livssammanhang, än mindre läsa vad en psykolog skrivit i ett utlåtande. Det enda som förs vidare är diagnoskoden.
Jag arbetar med människor, men psykiatrin arbetar med diagnoser.
Aldrig mer psykiatri.
Det följande är en rörig text utan röd tråd, men jag kände att jag behöver börja någonstans för att sortera mina tankar. När tankarna blir mer sorterade och läsliga kommer jag publicera texter på fenomenologen.se. ↩︎