Att vara buddhist och arbeta som präst

Mitt jobb består i att göra neuropsykiatriska utredningar och fastställa diagnoser som ADHD och autismspektrumtillstånd (AST). Diagnoser som på många sätt är problematiska. Båda är gigantiska paraplybegrepp som inrymmer en enorm spännvidd av svårigheter. Diagnoskriterierna för ADHD är oerhört spretiga och överlappar varandra. Den problembild som ADHD beskriver – för diagnoser är bara beskrivningar, inte förklaringar – kan ha många orsaker. Och framför allt: ett funktionshinder är en benämning på diskrepansen mellan omgivningens krav och individens förmåga. Att vi över huvud taget pratar om neuropsykiatriska funktionshinder beror på att det finns en (allt större) grupp människor som faller utanför en allt snävare norm och som inte klarar att leva upp till samhällets och arbetslivets successivt ökande krav.

Men i den psykiatriska världen är ADHD och AST riktiga saker, det är någonting som folk »har«, något slags anomali inuti dem, de har »ADHD-hjärnor« eller »AST-hjärnor« och diagnoserna förmodas vara förklaringar och inte bara beskrivningar av en problembild. Tittar man på diagnoskriterierna för ADHD och AST är det uppenbart att de allra flesta av dem är mellanmänskliga kategorier men de förmodas alltså vara individegenskaper.

Detta är den tro man måste bekänna sig till inom svensk psykiatri för att fungera där. Tron på diagnosen. Tron på diagnosen som en individegenskap, något »inre«, något som i grund och botten är neurokemiskt och därför också kan åtgärdas med medicin likaväl som terapi.

Det är inte en trosbekännelse jag kan läsa med i.

Diagnoser är mellanmänskliga kategorier. Diagnoser är benämningar på sätt att tänka, känna och handla, och precis som alla ord för sätt att tänka, känna och handla är de kulturella och historiskt föränderliga. Förr var vi inte »deprimerade« eftersom »deprimerad« inte var språkligt tillgänglig som någonting man kunde vara. När det blev språkligt tillgängligt förändrades repertoaren av möjliga förståelser och handlingssätt. Vi är inte riktigt samma människor som vi var innan »depression« blev ett ord i var mans mun. Vi är inte riktigt samma människor som vi var innan Freud och Köhler och Piaget och ADHD, för att parafrasera Alasdair MacIntyre.

Jag förväntas göra utredningar som mynnar ut i en diagnos för de troende. Ja, det är inte bara psykiatrin som är diagnostroende, hela samhället är diagnostroende. Diagnosen avgör allt. Förklarar allt. Öppnar dörrar. Stänger dörrar. Diagnosen talar om för mig vem jag är, förklarar varför jag gör som jag gör, ger mig rätt till stöd, tvingar mig att begära läkarintyg för körkort. Den här farsen förväntas jag spela med i.

Det är som att vara buddhist och arbeta som präst. Det är som att sitta i biktstolen, lyssna på människors syndabekännelser och förmedla Guds förlåtelse samtidigt som man inte tror på en allsmäktig, personlig gud. Det är som att predika om det eviga livet i himmelriket (eller helvetet) men för egen del längta efter att befrias från individuell återfödelse.

På samma sätt som en buddhist är en tämligen usel präst är jag en usel utredande psykolog, åtminstone inom psykiatri. Eftersom jag inte tror på diagnoser som individegenskaper eller biomedicinska kategorier, utan betraktar dem som rena beskrivningar av sätt att tänka, känna och handla, tänker jag att de utredningar jag gör skall visa vad som finns bakom diagnosen, vilka svårigheter det är som gör att personen faktiskt förtjänar beskrivningen ADHD eller AST eller vad det nu kan vara. Jag kan inte använda diagnoser som shorthands för något alla förmodas veta vad det innebär.

Det är enkelt att pricka av diagnoskriterier. Det är svårare att beskriva människors svårigheter.

Problemet är dock att det inte är vad jag förväntas göra. Vi är ju alla troende här, eller hur? Krångla inte till det så! Räkna upp allt som är i linje med diagnoskriterierna, seså, klappat och klart! Är diagnosen klar är utredningen klar!

Men vad blir det av människan bakom diagnosen? Är hen inte intressant?

Hur är det möjligt att rassla igenom en neuropsykiatrisk utredning på 20 timmar som en del kollegor klarar sig på? Jag kan inte för mitt liv begripa att man kan klara det med mindre än att ägna sig åt cherry picking: välj ut allt som är i linje med diagnosen du vill ha, strunta i resten. Då blir resultatdelen kort och hanterbar! Och det är ju ändå ingen som läser den…

Jag är en usel präst. Jag skulle göra mig bättre som munk.

Kanske en vaniljmunk.