Just hemkommen från ett besök i Sillviken hos Jenny och Martina. När jag skulle hitta dit öppnade jag Locus Maps, för jag visste att jag hade lagt till deras stuga som en POI (»point of interest«). Den hette »Jennys och Martinas jävla stuga«.

Jag har varit arg större delen av mitt liv. Så länge jag kan minnas har jag burit på en lättväckt ilska driven av skam och självhat. Ofta riktade den sig utåt, mot andra. Jag kunde få raseriutbrott för småsaker. När ilskan väcktes var den alltid oproportionelig och obegriplig, inte bara för omgivningen utan också för mig själv. De gånger jag efteråt skärskådade mitt eget agerande kunde jag inte förstå varför jag blivit så vansinnigt upprörd.

I dag fann jag Surgubben, min ancistrus eller algätare, död på botten av akvariet. Han låg där på rygg invid filtret. De andra fiskarna hade redan börjat äta på honom.

Jag fick SMS från min pappa idag.^[1] Eller kanske skall jag säga min före detta pappa? Det första var inte riktigt sammanhängande:

Det var en vacker februaridag. Jag promenerade längs strandpromenaden i Umeå när min mammas biståndshandläggare ringde. Han var besvärad och obekväm. Han hade fått in två orosanmälningar, dels från hemsjukvården, dels från sjukgymnasten. Han var mest bekymrad över anmälan från sjukgymnasten.