Ett minne kom till mig. I mitt barndomshems rum satt fönstren på ungefär en och en halv meters höjd. Det var en hel rad med fönster, fyra stycken på rad, som täckte rummets hela bredd. Det var så för att de stack ut från snedtaket, ungefär som en takkupa, fast längs hela rummets bredd. Rummet intill hade en balkong. Det var min äldsta systers rum.

Grannpojken Peter var ute och körde med sin tramptraktor. Den var blå och gjord av plast. Han trampade upp och ned längs gatan. Så svängde han och körde rakt in i kantstenen vid häcken vid vårt hus. Framhjulen lossnade och traktorn gick sönder. Jag tyckte det var ganska dumt gjort. Kunde han inte ha räknat ut att det skulle hända?

Min mamma brukade ringa mig någon gång i veckan. »Hur har du det?« frågade hon. Jag hann oftast bara en eller två meningar innan hon tog över. Hon trodde sig alltid veta precis vad jag pratade om och förklarade för mig varför jag kände som jag gjorde och varför jag handlat som jag gjort. Och förresten hade hon själv varit med om exakt samma sak, så hon passade på att berätta om det också.

En gammal bild tagen med min pocketkamera. Jag har daterat filmrullen till 1982. Om det stämmer, är jag nio år gammal och går ut tredje klass. Det borde varit skolavslutning i Holmestads kyrka vilket stämmer med miljöerna på bilden.

Jag kom hem från skolan. Det måste ha varit när jag gick på högstadiet eller möjligen första året på gymnasiet. Mamma låg och sov. Jag störde henne inte. Jag antog att hon inte mådde bra. I stället gick jag ut i köket för att hitta något att äta.

»Jag gillar inte Zoégas«, brukade min mamma säga varje gång hon kom på besök. »Jag hälsade på min kusin i Helsingborg en gång och hon bjöd på kaffe som var så starkt att det inte gick att dricka! Det var Zoégas. Men du, Stefan«, sade hon till mig, »du gör gott kaffe!«

»Det är Zoégas«, svarade jag varje gång.

»Va? Är det?« utbrast min mamma förvånat.

Varje gång.

Det var strax efter millenieskiftet och jag arbetade som IT-konsult i Stockholm. Som för så många andra i branschen hade jag haft samma skrivbord men olika arbetsgivare: först Combitech Network, ett bolag ägt av Saab Aerospace som såldes till Computer Sciences Corporation (CSC), och sedan såldes den verksamhet jag för tillfället arbetade i – Secureguard – till norska Itegra.

Jag hittade några bilder från strax efter millennieskiftet. Jag hade lånat en digitalkamera – en Kodak DC210 – av en vän, Daniel Sundström. Åsa och jag hade flyttat isär. Jag hade nyss fått kontakt med Jenny och jag skickade några vardagsbilder henne. Vi hade ännu inte träffats IRL.

Plötsligt vinkar hon åt mig och säger: »Hejdå, nu går jag!« Jag ligger eller sitter i vagnen och ser henne släppa handtaget. Synfältet begränsas av suffletten. Erika, min äldsta syster, vinkar åt mig och vänder sig bort. Jag tror henne. Jag tror att hon skall överge mig. Att jag aldrig skall få återse min familj. Jag kan inget göra. Jag är maktlös. Jag gråter. Skriker.

Året var 1974. Carl XVI Gustaf var kung i Sverige och Olof Palme statsminister. Gerald Ford efterträdde Richard Nixon som USA:s president efter Wategateaffären, Leonid Brezjnev var generalsekreterare för kommunistpartiet i Sovjetunionen och Berlinmuren fyllde tretton år. I Sverige infördes en ny regeringsform och riksdagsordning, rösträtten sänktes från 19 till 18 år och antalet ledamöter i riksdagen minskades från 350 till 349. Lagen om anställningsskydd (1974:12) infördes och en ny abortlagstiftning gav kvinnor rätt att själv bestämma om abort under de 12 första veckorna av graviditeten. ABBA vann Melodifestivalen i Brighton med låten Waterloo. Thomas Nagel publicerade essän What is it like to be a bat?, Dennis Upper lyckades inte bota sin skrivkramp och Martin Seligman myntade begreppet »inlärd hjälplöshet« baserat på grymma djurexperiment.

Facebook påminde mig om en konversation som ägde rum för sex år sedan, när William var åtta och Oskar fem.

William: Det var inte tomten. Man kan inte ha jobb som tomte.

Jag: Vem var det då?

Oskar: Kanske Clas Ohlsson?

Året var 1973. Kung Gustav VI Adolf avled och efterträddes av Carl XVI Gustaf. Peter Bratt och Jan Guillou avslöjade IB. Alf Svensson blev partiledare för KDS. Norrmalmtolmsdramat gav upphov till begreppet Stockholmssyndromet. USA:s högsta domstol förbjöd abort (Roe v. Wade). Egypten och Syrien anföll Israel under Jom kippurkriget och OPEC-länderna vägrade exportera olja till alla som stöttat Israel vilket ledde oljekris. En vapenvila i Vietnamkriget blev kortvarig. World Trade Center med de jättelika tvillingskyskraporna i New York invigdes. Pink Floyd släppte albumet The Dark Side of the Moon. Kenneth Gergen publicerade Social psychology as history och rörde om i den akademiska psykologin.

Året var 1972. Gustaf VI Adolf var kung i Sverige och Olof Palme statsminister. Richard Nixon var president i USA, Leonid Brezjnev var generalsekreterare för kommunistpartiet i Sovjetunionen, Berlinmuren fyllde elva år, Vietnamkriget var inne på sitt åttonde år, Palme jämförde USA:s bombningar av Hanoi med massakern i Guernica och Deep Purple gav ut albumet Machine Head. Och i september föddes jag på Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Det var 1979 eller 1980. Jag var sex eller sju år gammal. Mina föräldrar hade köpt en LP med smurfarna och spelade den på pappas dyra stereoanläggning i källaren. Mamma ropade efter mig. »Stefan, de sjunger om astrosmurfen! Du gillar ju astrosmurfen!« Jag sprang ner i källaren för att lyssna. »Åh astrosmurf, åh astrosmurf, rymden är så stor!« Och så: »Saft! Saft! Hallonsaft! Bättre saft har ingen haft!« Jag minns texterna än idag.

Innan internet och USB-stickornas tid bytte vi som höll på med datorer disketter med varandra. Disketter var magnetskivor som användes för att lagra data. Den dator min pappa köpte 1986 hade en läsare eller disc drive för 5¼″-disketter (5¼ tum, 133 mm) med mjukt hölje. Varje diskett rymde 360 kB. Det är lite svårt att föreställa sig idag med tanke på att det knappast går att få tag på ett USB-minne som rymmer mindre än 16 GB, vilket motsvarar ungefär 46 600 5¼″-disketter.

I slutet på 1990-talet, när jag arbetade som IT-konsult, gjorde företaget en friskvårdssatsning där alla anställda erbjöds ett konditionstest och kost- och träningsråd. Jag fick veta att jag hade en förhållandevis hög energiomsättning och därför behövde vara noga med att äta lunch och mellanmål. Som mellanmål dög inte futtig en liten frukt, fick jag veta, utan jag behövde en rejäl macka.

På 1980-talet, långt innan Internet fanns, piratkopierade vi datorprogram och datorspel genom att dela 3½-tums disketter med varandra. En bunt disketter med program lämnades till en datorintresserad kompis i utbyte mot en annan bunt disketter med andra program. Den bunt disketter som min pappas läkarkollega Göran Grip en gång lämnade till mig för att jag skulle fylla dem med program (jag minns idag inte vad det kan ha varit) blev aldrig återlämnade. Det skaver fortfarande i mitt samvete, även om det rimligen borde vara preskriberat vid det här laget.

På min vänstra hand har jag ett ärr strax ovanför pekfingret. Det är – för att damma av en sliten gammal ordvits – följden av att ha arbetat »på egen hand«. I träslöjden på högstadiet skulle vi tillverka ett tråg i trä med hjälp av stämjärn, skölp och vad de där slöjdverktygen nu kallas. Jag arbetade med ett stämjärn i höger hand, kanske bände jag bort några små träflisor från trästycket, när träet plötsligt gav efter och handen med stämjärnet for i en båge ned mot min vänstra hand som jag höll längs med sidan av kroppen. Jag gissar att det inte är så man skall arbeta med stämjärn.

När jag gick på högstadiet i mitten på 1980-talet valde jag några lektioner i maskinskrivning. Vi satt i rader i en liten sal framför varsin elektrisk kontorsskrivmaskin, rejäla pjäser med plåthölje, och övade fingersättning genom att skriva av korta texter. Jag minns att jag satt och tittade på texten och försökte komma ihåg var tangenterna var utan att titta på dem. Något blev fel och jag tittade upp på papperet som löpte över valsen i skrivmaskinen. »Ja, man känner i fingrarna när det blir fel«, kommenterade läraren, en äldre kvinna vars namn jag inte minns.