»Det är mitt sätt att lyssna«

Min mamma brukade ringa mig någon gång i veckan. »Hur har du det?« frågade hon. Jag hann oftast bara en eller två meningar innan hon tog över. Hon trodde sig alltid veta precis vad jag pratade om och förklarade för mig varför jag kände som jag gjorde och varför jag handlat som jag gjort. Och förresten hade hon själv varit med om exakt samma sak, så hon passade på att berätta om det också.

I stället för att hon lyssnade på mig slutade det med att jag fick lyssna på henne. Varje gång.

Till slut tystnade jag. Jag orkade inte kämpa för att bli hörd. Mitt bidrag i våra telefonsamtal inskränkte sig till de första två, tre meningarna innan hon tog över. När hon märkte att jag blev tyst blev hon ledsen. Då fick jag i stället trösta henne för att hon gjort »fel« och försäkra henne att hon inte var en dålig mamma.

Med tiden ringde hon alltmer sällan.

Det var samma sak när jag var barn. Det var som att hon trodde att hon egentligen inte behövde lyssna på mig, för hon visste redan vad jag tänkte och kände. Jag minns att jag en gång frågade hur det kom sig att hon pratade när hon skulle lyssna på mig. »Men jag bekräftar ju«, sade hon. »Det är mitt sätt att lyssna.«

Jag förstod ju mycket väl att det inte var att lyssna, men jag kunde inte säga emot. Då hade jag gjort henne till en dålig mamma och behövt trösta henne. Eller gå därifrån och känna mig som en dålig son. Med tiden valde jag oftare det senare.

Jag hoppades på att bli lyssnad på och förstådd på riktigt ända tills mamma blev dement. Nu är det för sent. På sätt och vis är det skönt att jag kunnat lämna den förhoppningen bakom mig.

Men jag kan fortfarande bli arg och tystna direkt när människor är för snabba med att tala, tolka och förklara när jag vill bli lyssnad på.