1972

Året var 1972. Gustaf VI Adolf var kung i Sverige och Olof Palme statsminister. Richard Nixon var president i USA, Leonid Brezjnev var generalsekreterare för kommunistpartiet i Sovjetunionen, Berlinmuren fyllde elva år, Vietnamkriget var inne på sitt åttonde år, Palme jämförde USA:s bombningar av Hanoi med massakern i Guernica och Deep Purple gav ut albumet Machine Head. Och i september föddes jag på Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Min familj bodde Helgenäs. Mina föräldrar hade byggt ett hus som stått klart i augusti 1970. Min far arbetade som idrottslärare på Ludvigsborgsskolan i Västervik och min mor var hemma med mina äldre systrar, då fyra respektive fem år gamla. Anledningen till att jag föddes på Karolinska sjukhuset och inte i Västerviks var så kallad RhD-immunisering, att den gravida kvinnan utvecklar antikroppar mot fostrets blod vilket kan leda till blodbrist hos fostret.

Det uppstod komplikationer under förlossningen. Jag låg i säte (stjärten först) och hade navelsträngen virad två varv runt halsen. Det låter dramatiskt, men inget av det behöver egentligen innebära problem. Kanske blev förloppet utdraget, kanske fastnade huvudet på vägen ut, kanske var navelsträngen så hårt spänd runt halsen att blodflödet hindrades? Jag vet inte, och lär inte få veta med mindre än att jag letar upp förlossningsjournalen i något arkiv. Vad jag vet är vad jag fått berättat för mig: att en grupp läkarkandidater förevisades den komplicerade förlossningen, att min mor blev akut sövd, att hon har kroppsminnen av hur de plockade ut mig med förlossningstång, att jag inte andades, inte hade någon puls och var alldeles blå.

Den första tiden låg jag i kuvös i kramper. Läkarna befarade allvarliga hjärnskador till följd av syrebristen. Min mor fick åka hem utan mig. Min far, som inte varit med under förlossningen, fick en kalldusch när han ringde och hurtigt frågade vad det blev. Överläkaren antydde att det fanns institutioner för barn med dylika hjärnskador. Min far ville slå till honom. Först efter två, tre veckor fick jag komma hem med sjuktransport. Jag skrek väldigt mycket. Det hette att jag var »en argsint unge«, vilket tolkades som »ett gott tecken«. Men man kanske blir arg efter tre veckor i kuvös utan närhet till en tröstande förälder, kanske utan nämnvärd mänsklig kontakt över huvud taget?

Jag skrek så mycket att prästen kommenterade i plumpa ordalag vid dopet, flera månader senare. Min mor blev ledsen och min far påtalade det för prästen som fick be min mor om ursäkt.

Så mycket mer har jag inte fått veta. Min far har svårt att prata om den här perioden och min mor har svårt att minnas. När jag 44 år senare disputerade höll min far ett kort tal som jag, men förmodligen ingen av festdeltagarna, förstod: »Det var såhär att Stefan föddes. Nu vill jag inte tala mer om det. Men nu sitter han här och har disputerat.«

Redigerad 21 april 2020.