Jasså, du trodde att du skulle kunna ta livet av dig?

Jag kom hem från skolan. Det måste ha varit när jag gick på högstadiet eller möjligen första året på gymnasiet. Mamma låg och sov. Jag störde henne inte. Jag antog att hon inte mådde bra. I stället gick jag ut i köket för att hitta något att äta.

Telefonen ringde. Det var pappa. Hans röst var spänd.

– Är mamma där?

– Hon sover, svarade jag.

– Kan du väcka henne?

Jag gick in i sovrummet och sade något till mamma. Hon reagerade inte. Jag rörde vid henne. Hon reagerade inte då heller. Jag ruskade om henne. Hon rynkade ögonbrynen och gnydde till, men vaknade inte. Jag gick tillbaka till telefonen. Jag förstod redan vad som hänt.

– Hon vaknar inte.

– Okej, sade pappa. Bär henne till badrummet och få henne att kräkas. Jag kommer så fort jag kan.

Jag gick tillbaka till sovrummet. Jag hade inte en aning om hur jag skulle göra. Hur flyttar man någon som är medvetslös? Hur får man någon att kräkas? Jag försökte få något slags grepp om hennes livlösa kropp. Det gick inte. Jag rullade henne mot sängkanten. Hon föll i golvet med en duns. Hon stönade, men rörde sig inte. Jag kände inte igen min mamma i den tunga, lealösa kroppen. Hon andades konstigt. Tungt och djupt trots att hon just fallit i golvet. Jag försökte få grepp om hennes axlar och lyfta, men hennes huvud föll bakåt. Hon var för tung. Jag var för liten och svag. Jag kunde inte flytta henne. Jag stod inte ut. Jag lämnade henne på golvet och flydde till mitt rum.

Pappa kom hem och tog över. Han sade ingenting till mig. Han baxade in henne i badrummet. Fick upp henne i sittande mot väggen. Gav henne en örfil så att hon skulle vakna. Han gick till köket. Fyllde en kopp med vatten. Blandade i senap och kanske något mer. Gick tillbaka till badrummet. Tvingade mamma att dricka. Hon kräktes. Hennes kropp ihopsjunken över toalettstolen. Han agerande vant och målmedvetet. Han tog hårt i henne. Grep tag om hennes käke och höll upp hennes ansikte.

– Jasså, du trodde att du skulle kunna ta livet av dig?

Jag måste ha stått där i dörröppningen till badrummet och tittat. Jag ville fly, men kunde inte. Min mamma hade försökt ta sitt liv. Hon hade överdoserat någonting. Jag gissade på sömntabletter. Pappa tog hand om henne nu. Han verkade veta vad han skulle göra. Jag satte mig vid datorn i arbetsrummet så att jag såg ut att vara upptagen. I själva verket lyssnade på allt som hände. Jag var rädd att han skulle göra henne mer illa. Jag förstod inte riktigt varför han var så elak.

Från det att jag lämnade mamma på sovrumsgolvet minns jag bara vad pappa gjorde. Som om jag var en fluga på väggen som bara observerade. Han tog ingen notis om mig. Jag var irrelevant. Osynlig. Och min mamma höll på att dö.

Han ringde ingen ambulans. Han kontaktade ingen sjukvård, ingen psykiatri, ingenting. Han tog hand om allt själv. Vi pratade aldrig om saken. Det fanns inget att prata om.