Sandviken

Plötsligt vinkar hon åt mig och säger: »Hejdå, nu går jag!« Jag ligger eller sitter i vagnen och ser henne släppa handtaget. Synfältet begränsas av suffletten. Erika, min äldsta syster, vinkar åt mig och vänder sig bort. Jag tror henne. Jag tror att hon skall överge mig. Att jag aldrig skall få återse min familj. Jag kan inget göra. Jag är maktlös. Jag gråter. Skriker.

Detta måste vara ett av mina allra tidigaste minnen. Jag vet inte hur gammal jag var, men jag måste ha varit högst tre år, min syster sju, åtta. Jag har inget sammanhang, jag vet inte varför det bara var jag, vagnen och Erika, jag vet inte hur långt borta mina föräldrar var eller varför. Jag har bara det där ögonblicket när hon ler mot mig, vinkar och vänder sig bort – på barns oförställt grymma vis.

Det här minnesfragmentet vill jag placera till Sandviken dit vi flyttade i januari 1974, innan jag fyllt två år. Pappa, som var idrottslärare, hade fått ett jobb där. De trivdes inte i Helgenäs utanför Edsbruk. Det var för mycket bruksmentalitet. Det skulle dock visa sig vara lika mycket bruksmentalitet i Sandviken och vi bodde bara där i två år.

Vi bodde i en enplansvilla i vit mexisten. Det var mot denna tegelfasad, på baksidan av garaget, som jag rispade upp mitt lillfinger. Det var förmodligen en hastig, oavsiktlig rörelse; jag minns hur jag kände hur fingret sved till, och när jag tittade på det var lite av huden på den mellersta fingerleden avskavd och en liten hudflik stack upp i ena änden av såret. Det hade ännu inte kommit något blod, men jag vill minnas att jag sökte rätt på var min mamma befann sig. Först då började jag gråta. Det fanns ju ingen anledning att gråta om ingen hörde.

Huset låg längs en rak gata i ett villaområde i Sätra, strax väster om Sandvikens tätort. Garageuppfarten var av asfalt. Jag kan inte minnas att jag någonsin var inne i garaget, men det fanns ett garage med en carport framför. På framsidan av huset fanns flera stora fönster in till vardagsrummet. På baksidan fanns en altan och en trädgård. Litet utanför trädgården fanns något slags skogsdunge, men jag vill minnas att det inte var helt tillåtet att vara där; det var reserverat för Johan, grannen, som var betydligt äldre än jag. Jag var rädd för honom, för han var inte alltid snäll. En gång mulade han mig i snö så att jag inte kunde andas. Johans lillasyster Åsa lekte jag däremot en del med. Åsas mamma, Lena, gjorde grön trolldeg åt oss. Det kunde inte min mamma.

Det är vinter. Vi är några barn som leker i snön. Johan är arg på mig av någon anledning. Han mular mig med snö. Jag ligger på rygg, jag ser ingenting, jag kan inte andas, jag känner och hör hur snölager lägg på snölager över mitt ansikte. Paniken kommer krypande. Så försvinner han. En snäll tant tar tag i mig, jag vet inte vem. Hon har tagit av sig handskarna och plockar bort snö från mitt ansikte. Det är blött och kallt, hennes händer är varma. Hennes röst är mjuk.

Genom ytterdörren kom man in i en öppen hall som satt ihop med köket och matplatsen rakt fram. Till höger fanns en trappa ned till källaren, åtskild från hallen med en spaljé. Från matplatsen ledde en altandörr ut till altanen och trädgården. Det var i den altandörren mamma ropade åt Cecilia den där gången hon tältade i åskvädret. Själv var jag rädd för åskan, och höll mig på betryggande avstånd vid den korta korridoren som vette åt höger från hallen, samtidigt som jag ropade: »Stäng, mamma! Stäng!« Jag tänkte mig att åskmullret kunde komma in i huset genom den öppna altandörren. Till slut fick rädslan överhanden, och jag rusade in i mitt rum som låg i slutet av den korta korridoren, längst in till höger, och stängde dörren.

Det var där, i mitt rum, som jag en gång satt och ritade bilar. Jag gjorde dem enkla: först en oval för själva bilen, sedan två halvcirklar som fick utgöra hjul. Det kunde kanske ha varit en upp-och-nedvänd Musse Pigg eller nallebjörn, men det var en bil. Jag minns att jag inte visste vilken hand jag skulle använda för att rita. Jag tyckte att båda händerna fungerade lika bra. Eller så visste jag bara inte vilken hand jag använde, eftersom jag inte kunde skilja på höger och vänster. Höger och vänster lärde jag mig långt senare, på dagis, av en av mina första riktiga kompisar. Han hette Daniel och var adoptivbarn från Korea. »Jag vet att det här är höger, för den handen är starkare«, sade Daniel och knöt högerhanden hårt.

Till vänster, från hallen sett, fanns ett vardagsrum med en öppen spis. Den öppna spisen minns jag inte från min barndom, den lade jag märke till först när jag besökte huset i vuxen ålder. Det var 2007, jag var 34 år gammal och mer än 30 år hade förflutit sedan jag flyttade från huset i Sandviken. Däremot minns jag den blå soffgruppen som stod i vardagsrummet. Det var i den blå fåtöljen jag satt den där gången jag inte kunde hålla mig.

Jag spanar ut genom fönstret. Jag väntar på att mamma skall komma hem. Plötsligt kan jag inte hålla mig. Det bara händer. Jag drar ner byxorna. Där är en bajskorv i kalsongerna. Den är mjukare än jag tror. Den går sönder när jag försöker plocka upp den och hamnar på golvet. Jag rusar till toaletten och sätter mig på pottstolen. Jag skäms. Karin, barnflickan, tar hand om resterna i vardagsrummet. Hon är inte arg.

I källaren hade mamma och pappa sitt sovrum. Där fanns också pappas arbetsrum med de två skrivborden som följde med vid flytten till Götene och som, i skrivande stund, fortfarande står där i hans arbetsrum. Jag tyckte om att leka i pappas arbetsrum när han satt där och arbetade, eller vad han nu gjorde. Det fanns många spännande saker i de överfulla skrivbordslådorna. Pappa brukade också sätta in tidningsurklipp i pärmar. Då använde han papperslim i en grå tub med rött lock (limmet heter Casco RX och går fortfarande att köpa). Han drog med limtuben längs artikelns kant och duttade sedan några gånger i mitten. »Varför gör du så?« frågade jag och syftade på duttandet. »För att jag inte spottar på dem«, svarade pappa. Jag förstod inte att han skojade. Varför skulle man spotta på tidningsurklipp? Under många år var detta ett mysterium för mig.

Huset i Sandviken är alltså den omgivning i vilken mina tidigaste minnen utspelar sig. En del minnen är lite märkliga.

Jag lekte på den asfalterade garageuppfarten. Jag hörde grannarna säga någonting om att bebisens bajs var grönt. Jag föreställde mig det gröna bajset kornigt och blänkande metalliskt, som om det bestod av skal från grön-glimrande spyflugor. Jag föreställde mig att bebisars bajs genomgick fler färgskalor och jag gick där på uppfarten och mumlade för mig själv: »Först blir det grönt bajs, sedan blir det blått bajs, sedan blir det gult bajs…«

Andra minnen, som det med åskan, är präglade av rädsla.

Vi är i mitt rum, pappa, mina systrar och jag. Pappa har en trasig väckarklocka som han vill visa. Han drar upp den och säger att »nu skall ni få se«. Och så ställer han klockan på bokhyllan. Visarna på klockan rasslar iväg. Minutvisaren gör ett varv på några sekunder. Det är något väldigt obehagligt med visarna som går alldeles för fort och det rasslande ljudet. »Ta bort den!« skriker jag. De andra tycker det är lustigt, men jag vill att klockan skall bort, ut ur mitt rum.

Inte långt från Sandviken låg Valbo köpcentrum. Därifrån har jag ett mycket tydligt minne.

Vi är och handlar i Valbo köpcentrum. På leksaksavdelningen hittar jag en grävmaskin jag vill ha. Jag tjatar och gråter och skriker och till slut ger pappa med sig. Han köper den åt mig – men jag får lova honom att aldrig, aldrig mer skrika i en butik. Han är mycket bestämd och jag förstår att han menar allvar.

Jag kan inte minnas att jag någonsin gjorde om det. Min far är heller inte den som ger efter för tjat. Jag måste verkligen ha frestat hans tålamod till det yttersta. Jag minns grävmaskinen mycket väl. Jag har den inte kvar, men jag hittade en bild på den tack vare Internet.

Pappa jobbade som lärare på Jernvallsskolan i Sandviken. Min mamma var först hemma, men det vantrivdes hon med så hon började jobba på posten i Gävle. Jag hade en barnflicka, Karin, som tog hand om mig om dagarna, men jag har egentligen bara två minnen av henne, dels olyckan i vardagsrummet som jag nyss nämnde, dels en oförglömlig cykeltur.

Min barnflicka Karin är ute och cyklar med mig i en barnstol på pakethållaren. Plötsligt far jag ner i diket; barnstolen är tydligen inte ordentligt fastsatt. Jag landar i diket, i torrt gräs i diket, fortfarande fastspänd i stolen, men det bekommer mig inte så mycket. Däremot är Karin helt förtvivlad. Hon har parkerat cykeln och kommer springande mot mig. Hon undrar hur det gått med mig, men det har gått bra. Hon blir lugn när jag är lugn.

Några minnen rör bilresor, men de är svårare att placera i tiden. Vi hade en Volvo Amazon långt efter att vi flyttat från Sandviken. På den tiden fanns ingen lag om bilbälten. Amazonen hade knepiga, besvärliga säkerhetsbälten, inga rullbälten utan man fick fästa dem med ett slags klo-liknande spänne vid en bygel mellan framsätena och själv spänna åt bältet så att det satt bra. Det fanns inga bilbälten i baksätet, utan vi barn satt lite huller om buller. Jag brukade ligga på hatthyllan i bakre vindrutan.

Vi kommer hem med bilen – en Volvo Amazon – och Cecilia får hålla i ratten och styra. Svängen in på uppfarten blir för skarpt och pappa tar över ratten igen.

Efter två år flyttade vi från Sandviken. Det blev inte så bra som mina föräldrar hoppats. Från en bruksort med bruksmentalitet flyttade de till en annan bruksort med bruksmentalitet. De måste ha pratat om att flytta länge, men det var inget jag kände till. Jag fick veta det först när huset skulle säljas.

En för mig okänd man är på besök. Han har keps. Jag frågar vem det är, och pappa berättar att han skall köpa huset. Jag blir förvånad. Jag visste inte att vi skulle flytta.