I dag kom det väntade avslaget på min ansökan om sjukpenning som Försäkringkassan förvarnade om den 5 november. De upprepar pliktskyldigt de synpunkter jag lämnade den 10 november och konstaterar kort att:

Synpunkter från dig som inkom den 11 november 2020 ändrar inte Försäkringskassans bedömning eftersom de inte tillfört ärendet någon ny medicinsk information.

Häromdagen fick jag förhandsbesked om att Försäkringskassan avser avslå min ansökan om sjukpenning med absurda och ohederliga argument. I dag skickade jag följande svar till berörd handläggare.

Häromdagen fick jag besked att Försäkringskassan avser avslå min ansökan om sjukpenning. Deras bedömning är fullständigt absurd.

Det första läkarintyget har inte rätt ifyllt. Jag skrev till läkaren vad intyget behövde innehålla, hen ringde tillbaka någon dag senare och ställde några frågor.

Det har gått drygt två veckor sedan jag gjorde min sista arbetsdag på psykiatrin och Vuxentorget. Tillvaron sedan dess har varit… annorlunda. Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom. Nu när jag haft två veckor på mig att fundera är det alldeles uppenbart för mig att stress och utmattning har varit mitt huvudproblem länge, men definitivt sedan 2016. Jag klarar inte av att skriva. Jag klarar inte av att planera. Jag är extremt stresskänslig. Varje oväntad händelse ger mig maximalt ångestpåslag. Bara att ha en tid att passa ger mig ångest. Att jag lyckats hanka mig fram som psykolog de senaste tre åren är ett under – och samtidigt vansinne. Det är inte konstigt att ingenting i livet fungerat. Alla nätter jag legat vaken med ångest. Alla panikattacker och raseriutbrott. Stress och utmattning.

»Du är som två personer«, har Rebecca sagt till mig flera gånger. »Du är en Stefan på dagen, men en helt annan på kvällen och på natten.«

Igår gjorde jag något ovanligt, nämligen precis det jag för stunden kände för. Jag åkte hem från jobbet, beställde en pizza och satte mig framför TV:n och såg fyra avsnitt av The Expanse i ett svep. Det kändes ovant, men bra.

Varje gång jag skall skriva ett psykologutlåtande får jag skrivkramp. Att skriva är för mig är ett slags mentalt tillstånd som det tar ganska lång tid att försätta sig i. Jag försöker kliva in i eller kanske snarare låta mig uppslukas av klientens värld – så som jag fått den till mig i berättelser, psykologiska test, skattningsskalor och observationer – och försöka syntetisera allt till en sammanhängande tolkning eller berättelse. Jag väger varje ord på guldvåg, väl medveten om att klienten själv kommer att läsa min text. Det tar lång tid att kliva in i den där världen, lång tid att komma igång med skrivandet – och när det väl är igång går det inte att stoppa.

Det är Annandag jul och jag har farit runt på mellandagsrea och handlat kläder till barnen. En rundtur som väcker melankoli och minnen av svunnen gemenskap.

Den senaste veckan har min blick förändrats. Jag märker det när jag cyklar till jobbet eller skjutsar sonen till träningen. Jag brukade cykla snabbt, full av tankar, grubblerier och oro kring vad jag skall göra på jobbet, vad jag skall göra när jag kommer hem, vad jag skall göra för middag, hur jag skall lösa det och det problemet. Nu lägger jag märke till saker jag inte lagt märke till tidigare. En antikvitetsbutik jag inte visste låg på vägen in till stan. Ett lägenhetsfönster fullt av gröna krukväxter. Adventsljusstakar. En vägg i full av porträttfoton i ovala ramar. Ett rum med en stor bokhylla fylld med böcker och en hög trave tidskrifter. Ett annat rum med en grön fondvägg och en mönstrad taklampa. Jag unnar mig kortvariga, flyktiga fantasier om de människor som bor innanför de upplysta lägenhetsfönstren.

I dag var jag hos läkaren. Det har blivit stor skillnad på de fem veckor jag hittills varit sjukskriven. Den kroniska ångesten är borta. Jag orkar mer. Jag sover bättre, och även om jag sover dåligt tar jag mig igenom dagarna. Jag är inte lika lättretlig. Jag säger »nej«. Och jag kan känna lycka!

Jag har en dröm: att få introducera blivande psykologer till psykologin när de påbörjar sina studier vid universitetet.

Jag har alltså varit sjukskriven 50% för utmattningsdepression sedan den 4 oktober. Med undantag för den senaste natten har jag sovit ovanligt bra och haft mer ork än på mycket länge. Och jag tänker att jag egentligen borde sjukskrivit mig redan för 3 år sedan, när livet var som mest kaos.

En söndag med ovanligt mycket ork. Jag tvättade. Barnen hjälpte mig att städa lägenheten; jag skrev på whiteboarden vad som behövde göras, satte timstocken på en timme och sade att vi slutar antingen när allt är gjort eller när timstocken piper. Efter en timme var nästan allt klart!