En ny blick

Den senaste veckan har min blick förändrats. Jag märker det när jag cyklar till jobbet eller skjutsar sonen till träningen. Jag brukade cykla snabbt, full av tankar, grubblerier och oro kring vad jag skall göra på jobbet, vad jag skall göra när jag kommer hem, vad jag skall göra för middag, hur jag skall lösa det och det problemet. Nu lägger jag märke till saker jag inte lagt märke till tidigare. En antikvitetsbutik jag inte visste låg på vägen in till stan. Ett lägenhetsfönster fullt av gröna krukväxter. Adventsljusstakar. En vägg i full av porträttfoton i ovala ramar. Ett rum med en stor bokhylla fylld med böcker och en hög trave tidskrifter. Ett annat rum med en grön fondvägg och en mönstrad taklampa. Jag unnar mig kortvariga, flyktiga fantasier om de människor som bor innanför de upplysta lägenhetsfönstren.

Jag brukade ha ångest i tvättstugan. Tvätten ett nödvändigt ont som stal tid från något annat, mer angeläget, brådskande, något som behövde lösas, åtgärdas, fixas, nu, nu, nu! I stället kan jag uppskatta lugnet, stillheten, den blöta tvätten som behöver hängas upp, plagg för plagg; ett alibi för att slippa ta itu med det där som jag inbillade mig var så brådskande och akut.

För några månader sedan träffade jag min gamla terapeut – vi har gjort slut så vi träffas inte längre som terapeut och klient utan som, ja, jag vet inte, kollegor, vänner, medmänniskor – och han mumlade något om att mitt problem kanske är att jag inte förmår vara närvarande i det jag gör. Därför känns allt jag gör som något som stjäl tid från något annat.

Men för att över huvud taget kunna vara närvarande i det man gör, måste det finns ett visst utrymme för den stillhet eller frihet som detta närvarande kräver. Den som springer för sitt liv har knappast sinnesro att vara närvarande i sina egna löpsteg; uppmärksamheten är obönhörligt fastlåst på det hot hen springer från. Och det är vad jag har gjort de senaste tre åren: sprungit för mitt liv, försökt hitta fotfäste i en tillvaro där marken hela tiden gav vika. Jag har varit fullt upptagen av att bara överleva, så upptagen att jag inte förmått se mig omkring och upptäcka att jag faktiskt fått fast mark under fötterna igen. Först nu börjar jag se det. Och jag har börjat upptäcka vad som finns längs cykelvägen mellan hemmet och arbetet.

Jag har slutat springa. Jag kan se igen.