Ett stycke jag läste i Jerold Kreismans bok har följt med mig i flera dagar:

When a child is abused, they invariably blame themselves because (consciously or subconsciously) that is the best of the available alternatives. If they blame the adult, they will be terrified by their dependency on incompetents who are unable to take care of them. If they blame no one, pain becomes random and unpredictable and thus even more frightening because they have no hope of controlling it. Blaming themselves makes the abuse easier to understand and therefore possible to control – they can feel that they somehow cause the abuse and so will be able to find a way to end it, or they will give up and accept that they are »bad«. (Kreisman & Straus, 2021, 152)

Tog en promenad in till stan i regnet. Gick förbi alla restauranger och uteserveringar. Det var inte så många ute. Det kändes mysigt att gå där under paraplyet och titta på allt. Efter ett tag slog det mig att jag kände något jag inte känt på länge.

Det är första gången jag gråter över den händelsen. Första gången jag känner sorg.

Jag tror det är friskt.

När mina föräldrar bråkade – och det var rätt ofta – brukade jag vara på mitt rum. Ofta byggde jag Lego. En stor del av min barndom ägnades åt Lego. Jag lämnade dörren öppen så att jag skulle kunna höra vad som hände på nedervåningen där mina föräldrar bråkade. Jag lyssnade sällan på vad de sade. Det var hur det sade det som spelade roll.

Just hemkommen från ett besök i Sillviken hos Jenny och Martina. När jag skulle hitta dit öppnade jag Locus Maps, för jag visste att jag hade lagt till deras stuga som en POI (»point of interest«). Den hette »Jennys och Martinas jävla stuga«.