Läser filosofen Linda Martín Alcoff (1992) om problemet med att göra sig till språkrör till andra. Hennes poäng är att om man skall tala för andra, måste man vara medveten om att vem du är och vem du talar med avgör hur det du säger tolkas och om det uppfattas som trovärdigt eller inte. Det fick mig att tänka på Tage Danielssons dikt Reflexioner kring relativiteten.

Torsdagen den 31 januari gjorde jag min sista arbetsdag som psykolog på Arbetsförmedlingen och dagen efter anmälde jag mig arbetslös på Arbetsförmedlingens hemsida. Min a-kassa ville ha det obligatoriska arbetsgivarintyget, så jag kontaktade min tidigare chef och bad hen ordna ett dylikt. Jag fick svaret att hen skulle ordna det och lägga på mitt skrivbord – fast det var ju inte längre mitt skrivbord, jag hade ju slutat.

På 1980-talet, långt innan Internet fanns, piratkopierade vi datorprogram och datorspel genom att dela 3½-tums disketter med varandra. En bunt disketter med program lämnades till en datorintresserad kompis i utbyte mot en annan bunt disketter med andra program. Den bunt disketter som min pappas läkarkollega Göran Grip en gång lämnade till mig för att jag skulle fylla dem med program (jag minns idag inte vad det kan ha varit) blev aldrig återlämnade. Det skaver fortfarande i mitt samvete, även om det rimligen borde vara preskriberat vid det här laget.

På min vänstra hand har jag ett ärr strax ovanför pekfingret. Det är – för att damma av en sliten gammal ordvits – följden av att ha arbetat »på egen hand«. I träslöjden på högstadiet skulle vi tillverka ett tråg i trä med hjälp av stämjärn, skölp och vad de där slöjdverktygen nu kallas. Jag arbetade med ett stämjärn i höger hand, kanske bände jag bort några små träflisor från trästycket, när träet plötsligt gav efter och handen med stämjärnet for i en båge ned mot min vänstra hand som jag höll längs med sidan av kroppen. Jag gissar att det inte är så man skall arbeta med stämjärn.

När jag gick på högstadiet i mitten på 1980-talet valde jag några lektioner i maskinskrivning. Vi satt i rader i en liten sal framför varsin elektrisk kontorsskrivmaskin, rejäla pjäser med plåthölje, och övade fingersättning genom att skriva av korta texter. Jag minns att jag satt och tittade på texten och försökte komma ihåg var tangenterna var utan att titta på dem. Något blev fel och jag tittade upp på papperet som löpte över valsen i skrivmaskinen. »Ja, man känner i fingrarna när det blir fel«, kommenterade läraren, en äldre kvinna vars namn jag inte minns.