Det började med att jag bläddrade igenom en hög med gamla noter. Plötsligt fann jag ett litet musikstycke som jag, enligt notbladet, komponerade i april 1999. Jag hade kallat det för »Midsommarsaga« och jag blev förvånad över att det faktiskt lät riktigt bra, med flera oväntade harmoniska språng. Jag drog mig till minnes att jag spelade det stycket på flygeln hemma hos den basist jag då spelade tillsammans med. Det var på Lidingö, och hans mamma tyckte så mycket om det att jag fick spela det flera gånger. Men sedan föll det i glömska.

Egentligen hade jag tänkt använda den här bloggen främst för att skriva om mina akademiska och intellektuella äventyr, men nu har jag bestämt mig för att jag också skall skriva om ett annat av mina stora intressen: musik. Det här är det första inlägget i en serie om musik som på ett eller annat sätt betyder mycket för mig.

En av de skivor som starkast gripit tag i mig det senaste året är Ketil Bjørnstads Seafarer’s Song. Jag upptäckte skivan ungefär samtidigt som bilder på den döde pojken Alan Kurdî spreds över världen, vilket gjorde den högst aktuell trots att den gavs ut för mer än tio år sedan: Bjørnstads texter handlar nämligen om hur människor flyr över Medelhavet för att nå Europa.

Jag lyssnar ofta på musik i köket när jag lagar mat eller diskar, vilket naturligtvis betyder att jag lyssnar med ett halvt öra och inte är fullt koncentrerad på musiken som jag är på exempelvis en konsert. Men Bjørnstads musik, framburen av Kristin Asbjørnsens särpräglade, raspiga sångröst, trängde igenom det det där halvlyssnandet och bokstavligen grep tag i mig. Den drog mig från stuvandet av diskmaskinen till det helvete som människor i flyktingsmugglares händer på Medelhavet befinner sig i. När jag första gången uppfattade texten till Dreaming of the North brast jag i gråt:

a journey no man should make
hiding by day, walking by night
weeks and months a blur of hunger
thirst, sickness, violence and fear
Europe closes one door
the smugglers open another
putting food in their bellies will not stop them
putting food in their bellies will not stop them

her name was Gloria
she was sixteen years old and pregnant
by her murdered husband
she had contractions but the baby came feet-first
Gloria took
three hours to die
she was buried with her baby inside her
under leaves – because the ground was too hard

dreaming of the north
dreaming of the north
keep dreaming, yes, keep dreaming of
keep dreaming, yes, keep dreaming of the north

Skivan är mycket speciell, och det är svårt att avgöra om den borde betraktas som jazz, rock eller något däremellan. Kristin Asbjørnsens sång är, som nämnts, makalös, men de instrumentala styckena är också oerhört vackra med melodier som mer antyds än spelas, ofta i unisont mellan Nils Petter Molværs trumpet och Svante Henrysons elförstärkta cello. Per Lindvall gör också ett fantastiskt jobb bakom trummorna – det var länge sedan jag senast hörde Lindvall, kanske inte sedan jag lyssnade på Björn J:son Lindh på 1990-talet.

De två favoriterna är He struggled to the surface och Refugees at the rich man’s gate, båda med starka texter framförda av Abjørnsen, båda med ett fantastiskt komp av ensemblen, sammanhållet av Lindvalls trumspel. Texten till  Refugees at the rich man’s gate förtjänar att återges:

at one time they were
like ghosts
disembarking at night
and hidden in the mountains
by the time of dawn
revealed their footprints on the beach

if you saw our lives
there
you would understand
why we got nothing if you saw our lives
there
you would understand
why we got nothing

dumping clients 200 metres
offshores
fifty-nine illegal migrants feared drowned off Spain
some ten thousand illegal
immigrants
were caught in the first five months of the year

if you saw our lives
there
you would understand
why we got nothing if you saw our lives
there
you would understand
why we got nothing

thirteen bodies
line up on the beach
people are still
coming
thirteen bodies
line up on the beach
people are still
coming

they are so desperate
they are so desperate
they are so desperate

if you saw our lives
there
you would understand
why we got nothing
if you saw our lives
there
you would understand
why we got nothing

Refugees at the rich man’s gate borde vara obligatorisk lyssning för EU-kommissionen och i Europaparlamentet.

Ketil Bjørnstad, Seafarer’s Song (EmArcy/Universal, 2004)
Kristin Asbjørnsen – sång
Ketil Bjørnstad – piano & keyboards
Nils Petter Molvær – trumpet
Svante Henryson – cello
Eivind Aarset – gitarr
Bjørn Kjellemyr – bas
Per Lindvall – trummor

Länk till Google Play Music och Spotify.