När jag var barn tog jag hand om mina föräldrar så att de inte skulle förgöra varandra. För om de gjorde det, vem skulle då ta hand om mig?

När mina föräldrar bråkade – och det var rätt ofta – brukade jag vara på mitt rum. Ofta byggde jag Lego. En stor del av min barndom ägnades åt Lego. Jag lämnade dörren öppen så att jag skulle kunna höra vad som hände på nedervåningen där mina föräldrar bråkade. Jag lyssnade sällan på vad de sade. Det var hur det sade det som spelade roll.

Jag har varit arg större delen av mitt liv. Så länge jag kan minnas har jag burit på en lättväckt ilska driven av skam och självhat. Ofta riktade den sig utåt, mot andra. Jag kunde få raseriutbrott för småsaker. När ilskan väcktes var den alltid oproportionelig och obegriplig, inte bara för omgivningen utan också för mig själv. De gånger jag efteråt skärskådade mitt eget agerande kunde jag inte förstå varför jag blivit så vansinnigt upprörd.

Det var en vacker februaridag. Jag promenerade längs strandpromenaden i Umeå när min mammas biståndshandläggare ringde. Han var besvärad och obekväm. Han hade fått in två orosanmälningar, dels från hemsjukvården, dels från sjukgymnasten. Han var mest bekymrad över anmälan från sjukgymnasten.

Igår började jag läsa en bok som var svår att läsa, för jag kände igen mig i nästan varenda mening. I hate you – don’t leave me, Jerold Kreismans bok om emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Den inleds med en fallbeskrivning som jag alltför väl kände igen mig i. Jag hann till sidan 13 innan jag brast i gråt.

Medan jag katalogiserade mina böcker på LibraryThing kom jag fram till Naturdagbokens födelsedagsbok. Jag bläddrade lite på måfå och fick upp den 18 april. Där stod skrivet, med blyerts:

Rolf Nordin -44

Det är Annandag jul och jag har farit runt på mellandagsrea och handlat kläder till barnen. En rundtur som väcker melankoli och minnen av svunnen gemenskap.