Jag har börjat läsa en liten kurs på universitetet, The Problem of Consciousness, medvetandets problem. Kursen inleds med en gammal text av David Armstrong från 1970. En klassiskt naturalistisk text, där naturvetenskapen anses vara det enda som kan generera sanning och att naturvetenskapens blick är den enda rimliga, även på medvetandet.

Sträva alltid, så som det fordras en romare och en man, att samvetsgrant och allvarligt, med människokärlek, oräddhet och rättvisa uppfylla dina dagliga plikter. Håll alla andra tankar fjärran ifrån dig. Detta lyckas du med om du utför varje handling som om den vore din sista, och om du aktar dig för tanklöshet, upproriskhet mot förnuftets ledning, hyckleri och egenkärlek, allt protesterande mot det öde som är dig bestämt. Du ser ju hur litet som krävs för att levnadsfloden ska flyta stilla och klar, för att leva ett gudalikt liv. Gudarna själva begär ju inte mera än att man iakttar det nu sagda.

Marcus Aurelius, Självbetraktelser, 2:5.

Ord som används flitigt förr är nu föråldrade. På samma sät är en gång namnkunniga mäns namn föråldrade – till exempel Camillus, Caeso, Volesus, Leonnatus och snart är det så också med Scipio och Cato, sedan med Augustus, sedan med Hadrianus och Antoninus. Allt är förgängligt och förvandlas snart till en myt. Till slut sjunker det helt i glömska. Detta gäller även dem som en gång varit så lysande ryktbarheter. De övriga är borta i och med sitt sista andetag – »osedda, ohörda«. Vad betyder alltså ett odödligt namn? Ingenting! Vad återstår då för oss att sträva efter? Endast detta: rättvisa, allmängagnelig verksamhet, orubblig sannfärdighet, ett sinne som välkomnar varje ny händelse såsom något nödvändigt och sant, sprungen ur den för allt gemensamma urkällan.

Marcus Aurelius, Självbetraktelser, 4:33.

Betrakta till exempel tiden Vespasianus gick på jorden. Du får se detsamma som nu: människor som gifter sig, fostrar barn, är sjuka, dör, firar fester, driver handel och jordbruk, smickrar, skymfar och misstänker varandra, anklagar varandra, önskar varandra i döden, klagar över det närvarande, är förälskade, samlar skatter, trängtar efter konsulat och kungadömen. Och nu är deras liv spårlöst borta! Betrakta tiden Trajanus var här. Återigen detsamma – och även det livet dött! Betrakta på samma sätt andra tidsperioder och hela folks historia. Se hur många som uppstigit till storhet, inom kort sjunkit samman och därefter upplösts i elementen. Påminn dig framför allt om dem som du personligen känt och som i sin tävlan efter fåfängliga ting försummat att göra vad deras innersta väsen krävde, inte hållit fast vid det och nöjt sig med det. Du måste också komma ihåg att den omsorg som läggs ned på en sak, ska stå i rätt förhållande till dess betydelse. Du besparar dig många bekymmer om du inte fäster mera betydelse vid småsaker än de förtjänar.

Marcus Aurelius, Självbetraktelser, 4:32.

Gör litet, har det sagts, om du vill vara lycklig. Vore det inte bättre att säga: gör vad som är nödvändigt, nämligen vad ett samhälleligt väsens förnuft bjuder, och så som det bjuder? På det sättet vinner man tillfredsställelsen att inte bara handla väl utan också att inte handla när det inte behövs. Det mesta vi säger och gör är nämligen inte nödvändigt. Om vi avstod från det inte nödvändiga skulle vi vinna mera ledighet och slippa mycket oro. Därför bör man inför varje sak fråga sig själv: hör detta till de onödiga tingen? Inte bara onödiga handlingar bör man undvika utan det gäller även onödiga tankar. Gör man det förebygger man ju de onödiga handlingarna.

Marcus Aurelius, Självbetraktelser, 4:24.

Jag har börjat läsa den romerske kejsarens Marcus Aurelius filosofiska betraktelser, i svensk översättning med titeln Självbetraktelser (Sjösala förlag, 2019). Översättningen känns hafsigt gjord och språket är många gånger krångligt med väldigt långa meningar och bisatser, som om den latinska ordföljden bevarats på bekostnad av läsflyt och begriplighet. Jag saknar också förklarande fotnoter. Det finns några få, men det hade kunnat vara mer.

Om du lyder det sunda förnuftet och med iver, kraft och god vilja, utför vad ögonblicket kräver av dig och utan baktankar försöker bevara gudomsanden inom dig ren, som om du nu på stunden skulle återlämna den – om du gör detta utan att vare sig vilja stanna eller fly, tillfredsställd med enbart det pliktenliga i ditt handlande och den hjältemodiga sanningskärleken i ditt tal, då lever du ett lyckligt liv. Det finns ingen som kan hindra dig från detta.

Marcus Aurelius, Självbetraktelser, 3:12.

Skulle du leva i tretusen år eller i trettiotusen, så kom väl ihåg, att ingen kan förlora mera liv än det han har och inte ha mera liv än det han just mister. Det längsta och det kortaste liv kommer alltså på ett ut. Det närvarande ögonblicket är av samma längd för alla och det svunna likaså; även det ter sig så som bara ett ögonblick. Varken det förflutna eller framtiden kan man förlora. Hur skulle man kunna förlora det man inte äger? Dessa två ting måste du alltså minnas. Det första är att allt av evighet är sig likt och går i ett kretslopp och att det är likgiltigt om man i hundra eller tvåhundra år eller i evig tid är vittne till ett och detsamma. Det andra är att den som dör urgammal och den som dör helt ung förlorar samma sak. Båda går nämligen bara miste om det närvarande ögonblicket. Endast detta äger de. Och vad man inte äger kan man inte förlora.

Marcus Aurelius, Självbetraktelser, 2:14, omkring 170 e. Kr.