När jag var barn tog jag hand om mina föräldrar så att de inte skulle förgöra varandra. För om de gjorde det, vem skulle då ta hand om mig?

En av mina styrkor är att jag för det mesta ser saker ur flera perspektiv samtidigt och alltid är beredd att omvärdera och skifta perspektiv. Vad som helst kan när som helst visa sig vara något annat än det jag tror att det är, brukar jag påminna mig själv. För mig är det en dygd att kunna omvärdera, ändra sig och erkänna att man hade fel. Det kan vara skamfyllt eftersom insikten att jag tidigare handlat fel kan följa med ett perspektivskifte – men jag har aldrig någon prestige investerad i att ha rätt.

För mig är saker sällan bara en sak. Allt är som regel flera saker, betraktat ur flera perspektiv. Varje företeelse inrymmer lager och åter lager av mångtydighet. Allt samtidigt. Men oftast får jag dela ett perspektiv i taget med andra. Inte sällan är det jag som får vägleda andra till de nya perspektiven, till tillvarons mångtydighet.

De senaste månaderna har jag lärt känna en mycket speciell människa. När jag är med henne är alla perspektiv närvarande samtidigt. Jag behöver inte vägleda henne för att hon skall finna mångfalden av perspektiv. Hon ser dem redan. Vi delar dem. Vi rör oss mellan dem så lekande lätt. När vi har kontakt är varje ögonblick så rikt, så fylligt, så mättat av mångtydighet. Ett samtal är inte bara ett samtal, det är många saker. En omfamning är inte bara en omfamning, det är många saker. Jag är inte bara jag, jag är den vuxna mannen, den ansvarstagande föräldern, det lekande barnet, det rädda barnet – allt samtidigt.

Med de flesta är världen växlande färger. Med henne är världen en regnbåge. Alla färger samtidigt.

Jag besökte min mamma på demensboendet när jag var ute och reste för några veckor sedan. Det var väldigt varmt den dagen. Hon satt utomhus tillsammans med några andra boende när jag kom dit. Personalen ordnade så att vi kunde sitta lite avsides i skuggan av ett parasoll. De hämtade in de andra boende en efter en så att vi till slut satt ensamma på innergården, mamma och jag.

I dag var det bröllop. Det tog en dryg timme att ta sig från Umeå till Munkviken. Väl på plats åt vi medhavd pastasallad till lunch, bytte om till finkläder och gick ner till klipporna vid havet där vigseln skulle ske. Det var fullt av väntande bröllopsgäster på klipporna.

I sin bok om emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS) berättar Jerold Kreisman om en av sina patienter, kallad Julie. Det var en ung kvinna som blev hänvisad till honom av en kollega. Han beskriver en karaktäristisk problembild med relationer som avlöser varandra, svårigheter med separationer och en upplevelse av hopplöshet och ensamhet. Hon kunde få raseriutbrott på sina nära och kära, något som Kreisman hade svårt att föreställa sig »eftersom hon var så tillbakadragen på min mottagning«. De träffades två gånger per vecka, men hon blev likväl sämre. Hon sov inte, åt inte, tappade vikt och kunde inte koncentrera sig på skolarbetet. När hon till slut fick suicidtankar förordade Kreisman att hon skulle bli inlagd, vilket hon motvilligt accepterade.