I dag fyller Oskar 15 år. Det firar jag med en bild av Oskar från varje år.

Jag kom hem från skolan. Det måste ha varit när jag gick på högstadiet eller möjligen första året på gymnasiet. Mamma låg och sov. Jag störde henne inte. Jag antog att hon inte mådde bra. I stället gick jag ut i köket för att hitta något att äta.

»Jag dansar inte.« Det har jag svarat varje gång någon fört saken på tal. Alla mina tidigare partners har velat dansa och föreslagit att vi skulle gå danskurs tillsammans, men nej, jag dansar inte. Inte sedan discot i Fornängsskolans källare någon gång på mellanstadiet och flickorna skrattade och pekade när jag försökte röra mig på dansgolvet. Jag dansar inte. Jag är ful när jag dansar.

Jag visste att hon var arg på mig. Jag ville lyssna på henne, ta emot hennes ilska, be om ursäkt och reparera. Men jag lyckades inte. Trots att jag var beredd på hennes ilska kände jag mig attackerad. Innan jag hunnit tänka hade jag attackerat tillbaka. Lagt på luren. Ringt upp igen och omväxlande anklagat henne och mig själv. Avvisat och samtidigt försökt få kontakt. Drunknat i ilska och självhat.

Vem kan älska någon som beter sig så?

Varje gång han vaknade
vakade hon vid hans sida
baddade hans panna
och viskade i hans öra:

»Jag lider så med dig
men jag kan inget göra.«

Aldrig var han så ensam
som när hon gjorde honom
till centrum i deras värld.

När jag var barn tog jag hand om mina föräldrar så att de inte skulle förgöra varandra. För om de gjorde det, vem skulle då ta hand om mig?