Ondskan i exil

När jag lade mig efter att ha skrivit texten om monstret häromdagen var jag som bedövad. Något rörde sig bakom en tunn vägg av papper, men jag ville inte veta av det. Jag lyckades somna från det, men efter bara någon timme vaknade jag igen, full av ångest.

Där var monstret. Monstret som vill skada och göra illa. Som inte ville väl. Min egen ondska. Det som jag inte vill kännas vid. Det oacceptabla. Den del av mig själv som jag hatar.

Men så tänkte jag, precis som jag lärt mig av No bad parts, att det här är en del av mig som egentligen inte är dålig eller defekt, utan en del som bär på en börda.

Då såg jag att det var ett barn. Ett mycket litet barn. Ett barn som var så litet att det inte hade ett språk. Så litet att det inte ens hade tid. Som låg i gyttjan, övergivet, oälskat, lämnat att dö. Som förpassats i exil med all min ondska.

Vad har jag gjort? tänkte jag. Hur kan jag lägga en sådan börda på ett så litet barn? Hur kan ett litet barn bära all min ondska?

Är det därför jag inte tål att göra fel? tänkte jag. Är det därför jag inte tål kritik? Är det därför jag alltid måste vända kritik till att jag åtminstone ville väl? För om jag var inte var välvillig, om jag inte hade ädla motiv, om jag faktiskt inte var god, så skulle det väcka barnet jag förpassat i exil med ondskans börda. Och då skulle dess hjärtskärande skrik av smärta och vanmakt rasera hela min värld.

Jag plockade upp barnet ur gyttjan. Höll om det. Hårt.

»Jag skall älska dig«, sade jag medan tårarna rann. »Jag skall älska dig så länge jag lever. För du är inte ond. Du har bara fått bära all ondska. Jag gav dig en orimlig börda. Förlåt mig.«

Någon väldigt liten som inte kunde prata tittade upp och mötte min blick.

De andra såg på. De var glada. De hade väntat på det här mötet.

Referenser

Schwartz, R. C. (2021). No bad parts: Healing trauma and restoring wholeness with the internal family systems model. Sounds True.