Ett minne kom till mig. I mitt barndomshems rum satt fönstren på ungefär en och en halv meters höjd. Det var en hel rad med fönster, fyra stycken på rad, som täckte rummets hela bredd. Det var så för att de stack ut från snedtaket, ungefär som en takkupa, fast längs hela rummets bredd. Rummet intill hade en balkong. Det var min äldsta systers rum.
Jasså, du trodde att du skulle kunna ta livet av dig?
Jag kom hem från skolan. Det måste ha varit när jag gick på högstadiet eller möjligen första året på gymnasiet. Mamma låg och sov. Jag störde henne inte. Jag antog att hon inte mådde bra. I stället gick jag ut i köket för att hitta något att äta.
Omhändertagande som överlevnadsstrategi
När jag var barn tog jag hand om mina föräldrar så att de inte skulle förgöra varandra. För om de gjorde det, vem skulle då ta hand om mig?
Ett stycke jag läste i Jerold Kreismans bok har följt med mig i flera dagar:
When a child is abused, they invariably blame themselves because (consciously or subconsciously) that is the best of the available alternatives. If they blame the adult, they will be terrified by their dependency on incompetents who are unable to take care of them. If they blame no one, pain becomes random and unpredictable and thus even more frightening because they have no hope of controlling it. Blaming themselves makes the abuse easier to understand and therefore possible to control – they can feel that they somehow cause the abuse and so will be able to find a way to end it, or they will give up and accept that they are »bad«. (Kreisman & Straus, 2021, 152)
När mina föräldrar bråkade – och det var rätt ofta – brukade jag vara på mitt rum. Ofta byggde jag Lego. En stor del av min barndom ägnades åt Lego. Jag lämnade dörren öppen så att jag skulle kunna höra vad som hände på nedervåningen där mina föräldrar bråkade. Jag lyssnade sällan på vad de sade. Det var hur det sade det som spelade roll.