Jag fick SMS från min pappa idag.^[1] Eller kanske skall jag säga min före detta pappa? Det första var inte riktigt sammanhängande:

Det var en vacker februaridag. Jag promenerade längs strandpromenaden i Umeå när min mammas biståndshandläggare ringde. Han var besvärad och obekväm. Han hade fått in två orosanmälningar, dels från hemsjukvården, dels från sjukgymnasten. Han var mest bekymrad över anmälan från sjukgymnasten.

Igår började jag läsa en bok som var svår att läsa, för jag kände igen mig i nästan varenda mening. I hate you – don’t leave me, Jerold Kreismans bok om emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Den inleds med en fallbeskrivning som jag alltför väl kände igen mig i. Jag hann till sidan 13 innan jag brast i gråt.

I fredags hälsade jag på min mamma. Hon var glad, skrattade mycket och var helt osammanhängande. Hon kände igen sin syster – min moster – som också besökte henne, men jag tror inte hon kände igen mig hela tiden. Flera gånger berättade jag hur gamla mina barn var, att jag fyller 50 i år och att hon skulle fylla 81. Det var samma reaktion varje gång: »nä, är det sant?«