När jag lade mig efter att ha skrivit texten om monstret häromdagen var jag som bedövad. Något rörde sig bakom en tunn vägg av papper, men jag ville inte veta av det. Jag lyckades somna från det, men efter bara någon timme vaknade jag igen, full av ångest.

Vi har hörts några enstaka gånger sedan det tog slut för snart ett år sedan. Då har det handlat om praktiska saker som att vi förväxlat varandras skidor. Ibland har jag saknat henne. Saknat oss. Saknat hur det var i början, när vi precis hade träffats.

I dag fyller Oskar 15 år. Det firar jag med en bild av Oskar från varje år.

Jag kom hem från skolan. Det måste ha varit när jag gick på högstadiet eller möjligen första året på gymnasiet. Mamma låg och sov. Jag störde henne inte. Jag antog att hon inte mådde bra. I stället gick jag ut i köket för att hitta något att äta.

Jag visste att hon var arg på mig. Jag ville lyssna på henne, ta emot hennes ilska, be om ursäkt och reparera. Men jag lyckades inte. Trots att jag var beredd på hennes ilska kände jag mig attackerad. Innan jag hunnit tänka hade jag attackerat tillbaka. Lagt på luren. Ringt upp igen och omväxlande anklagat henne och mig själv. Avvisat och samtidigt försökt få kontakt. Drunknat i ilska och självhat.

Vem kan älska någon som beter sig så?

Varje gång han vaknade
vakade hon vid hans sida
baddade hans panna
och viskade i hans öra:

»Jag lider så med dig
men jag kan inget göra.«

Aldrig var han så ensam
som när hon gjorde honom
till centrum i deras värld.