I går gick jag i Stockholm Pride. Det var första gången jag var med i Stockholm. Charlotta och jag anslöt till Stolta föräldrar, föräldrar och andra vuxna närstående till HBTQI-personer. Paraden kantades av människor som jublade och applåderade. En del grät. »Stolta föräldrar får alltid mest jubel«, sade Charlotta. Jag blev förvånad och förstod inte rikigt varför.

För något år sedan föreslog TIDAL ett verk av den amerikanske kompositören Bryce Dessner, som kanske är mest känd som bandmedlem i The National. Jag minns att jag lyssnade på Pulsing en gång när jag förra sommaren satt på Kulturhusets tak och väntade in Charlotta efter att ha gått på stan. Jag var slut och överväldigad av alla ljud och människor och mitt utmattningssyndrom gjorde sig påmint. Men det gör det inte så ofta längre. Jag mår bättre nu.

Min mamma brukade ringa mig någon gång i veckan. »Hur har du det?« frågade hon. Jag hann oftast bara en eller två meningar innan hon tog över. Hon trodde sig alltid veta precis vad jag pratade om och förklarade för mig varför jag kände som jag gjorde och varför jag handlat som jag gjort. Och förresten hade hon själv varit med om exakt samma sak, så hon passade på att berätta om det också.

En gammal bild tagen med min pocketkamera. Jag har daterat filmrullen till 1982. Om det stämmer, är jag nio år gammal och går ut tredje klass. Det borde varit skolavslutning i Holmestads kyrka vilket stämmer med miljöerna på bilden.

När jag lade mig efter att ha skrivit texten om monstret häromdagen var jag som bedövad. Något rörde sig bakom en tunn vägg av papper, men jag ville inte veta av det. Jag lyckades somna från det, men efter bara någon timme vaknade jag igen, full av ångest.

Vi har hörts några enstaka gånger sedan det tog slut för snart ett år sedan. Då har det handlat om praktiska saker som att vi förväxlat varandras skidor. Ibland har jag saknat henne. Saknat oss. Saknat hur det var i början, när vi precis hade träffats.