Jag förstår ambitionen att lyfta skuld från klientens axlar, men behöver problemet verkligen medikaliseras för att uppnå det? När jag möter klienter och får ta del av deras livsberättelser och deras livssammanhang, brukar jag i stället framhålla depressionen eller ångesten (eller vilket uttryck lidandet nu tar sig) som en berättigad reaktion på omöjliga livsomständigheter. Förvisso en reaktion som i sig kan bli ett problem och så att säga underhålla sig själv, men inte en "sjukdom" i ordets rätta bemärkelse.