På väg hem idag fick jag ett meddelande från fjortonåringen:

Maten är klar och står framdukad!

Det finns en första gång för allt…

Facebook påminde mig om en konversation som ägde rum för sex år sedan, när William var åtta och Oskar fem.

William: Det var inte tomten. Man kan inte ha jobb som tomte.

Jag: Vem var det då?

Oskar: Kanske Clas Ohlsson?

Det är Annandag jul och jag har farit runt på mellandagsrea och handlat kläder till barnen. En rundtur som väcker melankoli och minnen av svunnen gemenskap.

Barnen kom förbi vid halv elva. Vi delade ut julklappar. Oskar fick ett bar jeans som han genast drog på sig. Tidigare har det bara varit mjukisbyxor som gällt. William fick en vinröd tröja, »a good addition to my collection«. Deras klädpreferenser har förändrats senaste året. Oskar fick Super Mario Party och barnen spelade en omgång innan det var dags för lunch. Sedan kom deras mamma och hämtade dem för att åka till Bjurholm och fira jul med mormor, morbröder och kusiner.

Det känns väldigt tomt nu när de åkt.

För några veckor sedan ställde en psykologkollega en fråga i psykologgruppen på Facebook som fick mig att vilja skriva ett längre svar på min officiella blogg. Jag har försökt författa ett svar, men jag får inte ihop en text. Jag trasslar in mig och allt blir för krångligt. Det gör mig arg och frustrerad. Jag längtar efter att komma igång med skrivandet igen, men jag har haft skrivkramp sedan jag färdigställde min doktorsavhandling och det verkar inte bli bättre.

Söndagar använder jag till att tvätta, städa, planera den kommande veckan och kommunicera med barnens mamma om barnen.

Det som tar allra mest tid och kraft är det sistnämnda.

Vi har ett dysfunktionellt kommunikationsmönster som vi klamrat oss fast vid även efter skilsmässan. Men jag tror det är på väg att bli bättre.