Att vara småbarnsförälder innebär att aldrig få sova ordentligt. Halv två i natt vaknade vi av att William knackade i väggen.[1] Jenny gick upp, jag somnade om. Klockan två vaknade vi igen av att William gallskrek, var helt förtvivlad och hävdade att mamma lovat att hämta välling åt honom – något som han måste ha drömt.
För några veckor sedan var jag och William på familjegympa på IKSU tillsammans med Arvid och Lars. I omklädningsrummet noterade Arvid att »jag har större snopp än du, William«. Senare, efter gympan, när vi satt i bastun, kontrade William:
Nu är min snopp lika stor som din, för jag har en klump i den.
Så små – och redan så mycket pojkar!
Ursprungligen publicerad som »Pojkar« på bloggen »Björkbloggen«.
I dag var vi på veckomässa i Mariakyrkan. William sjöng med i psalmerna, men han sjöng sin egen text. Först sjöng han: »Det var en kyckling som hette Gullefjun«. I nästa psalm sjöng han: »En elefant promenerade, på en liten, liten spindeltråd«. Det var svårt att hålla sig för skratt!
När Oskar vaknar på morgonen – ofta omkring halv sex på morgonen – brukar han ställa sig upp i sängen och dunka med händerna i sängramen. Ibland skriker han också. Men inte i morse. I morse vaknade jag av en liten röst som ropade »ma-ma, ma-ma«! Och där stod Oskar i sin säng och ropade på mamma.
Nu är jag hemma, och Oskar fortsätter att gå omkring och fråga efter »ma-ma«, »ma-ma«. Jag försöker lära honom att jag heter »pappa«. Någon gång då och då säger han faktiskt »ba-ba«, men för det mesta får också jag heta »ma-ma«.
En hejare på spaghetti och köttfärssås
William äter spaghetti och köttfärssås:
Jag är en riktig hejare på det här, jag.