I förra veckan väntade William på att morbror Nils skulle komma på besök. Redan när han kom till dagis i tisdags berättade han för dagispersonalen att »på torsdag kommer min morbror Nils«.

Oskar säger »mamma« och »pappa« nu. Ibland verkar det inte ha någon särskild betydelse, bara något han säger. Andra gånger verkar det som om han verkligen frågar efter mamma eller pappa.

Att vara småbarnsförälder innebär att aldrig få sova ordentligt. Halv två i natt vaknade vi av att William knackade i väggen.^[1] Jenny gick upp, jag somnade om. Klockan två vaknade vi igen av att William gallskrek, var helt förtvivlad och hävdade att mamma lovat att hämta välling åt honom – något som han måste ha drömt.

För några veckor sedan var jag och William på familjegympa på IKSU tillsammans med Arvid och Lars. I omklädningsrummet noterade Arvid att »jag har större snopp än du, William«. Senare, efter gympan, när vi satt i bastun, kontrade William:

Nu är min snopp lika stor som din, för jag har en klump i den.

Så små – och redan så mycket pojkar!

Ursprungligen publicerad som »Pojkar« på bloggen »Björkbloggen«.

I dag var vi på veckomässa i Mariakyrkan. William sjöng med i psalmerna, men han sjöng sin egen text. Först sjöng han: »Det var en kyckling som hette Gullefjun«. I nästa psalm sjöng han: »En elefant promenerade, på en liten, liten spindeltråd«. Det var svårt att hålla sig för skratt!

När Oskar vaknar på morgonen – ofta omkring halv sex på morgonen – brukar han ställa sig upp i sängen och dunka med händerna i sängramen. Ibland skriker han också. Men inte i morse. I morse vaknade jag av en liten röst som ropade »ma-ma, ma-ma«! Och där stod Oskar i sin säng och ropade på mamma.

Nu är jag hemma, och Oskar fortsätter att gå omkring och fråga efter »ma-ma«, »ma-ma«. Jag försöker lära honom att jag heter »pappa«. Någon gång då och då säger han faktiskt »ba-ba«, men för det mesta får också jag heta »ma-ma«.

William har börjat ställa frågor. Nu låter det »varför? varför? varför?« hela tiden.